OBS Studio, det fria och öppna programmet för videoinspelning och direktsändning till exempelvis YouTube och Twitch, har gått in i betatestning inför version 33. Den nya versionen förbättrar bland annat stödet för NVIDIA-teknik, spelinspelning, PipeWire och ARM64-system.

Den populära programvaran OBS Studio är på väg mot version 33. Den nya versionen har nu gått in i publik betatestning och innehåller flera större förändringar för den som spelar in video, strömmar spel eller producerar direktsändningar.
OBS Studio är fri programvara med öppen källkod och finns för Linux, Windows och macOS. Programmet används både av vanliga användare som vill spela in sin bildskärm och av professionella innehållsskapare som sänder direkt på exempelvis YouTube och Twitch.
En av de större nyheterna i OBS Studio 33 är stöd för de senaste versionerna av NVIDIA Broadcast SDK.
NVIDIA Broadcast använder grafikkortets beräkningskapacitet för att behandla ljud och bild i realtid. Tekniken kan bland annat användas för att minska bakgrundsljud från en mikrofon och förbättra eller förändra kamerabilden.
OBS får dessutom stöd för NVENC på ARM64-system.
NVENC är en särskild del av vissa NVIDIA-grafikkort som kan komprimera video utan att processorn behöver göra hela arbetet. Det är särskilt användbart vid direktsändning och videoinspelning eftersom datorns vanliga processor då får mer kraft över till andra arbetsuppgifter.
Att stödet även kommer till AArch64, ofta kallat ARM64, är intressant eftersom ARM-processorer används i allt fler typer av datorer och specialbyggda system.
Version 33 ska också bli bättre på att tala om när något är fel.
Om en profil försöker använda en videokodare som saknas ska OBS kunna upptäcka detta. Det minskar risken för situationer där en gammal konfiguration plötsligt inte fungerar efter exempelvis byte av grafikkort eller drivrutin.
Även systemet som laddar insticksmoduler, så kallade plugins, har byggts om.
Plugins används för att lägga till funktioner som inte ingår i OBS från början. Ett mer robust system för att ladda dem kan därför få betydelse för många användare som har byggt upp avancerade OBS-installationer med flera tillägg.
Om den centrala modulen obs-transitions inte kan laddas ska programmet dessutom visa ett fel redan vid starten.
OBS arbetar med så kallade scener. I en scen kan exempelvis en webbkamera, ett spel, text och grafik placeras ovanpå varandra.
I OBS Studio 33 förbättras funktionen som hjälper användaren att placera dessa objekt i förhandsvisningen. När ett objekt dras nära exempelvis en kant eller ett annat objekt kan det automatiskt fästas i rätt position.
Den nya versionen får en tydligare visuell markering som visar när denna funktion aktiveras.
Även nummerfält, så kallade spinboxes, ska få ett förbättrat beteende.
OBS Studio används mycket för att spela in och direktsända datorspel.
Därför har utvecklarna förbättrat Game Capture, funktionen som försöker ansluta direkt till ett spel för att fånga dess bild.
I version 33 förbättras bland annat identifieringen av spel som körs i fullskärmsläge. Det kan minska problem där OBS inte hittar rätt program eller visar en svart bild.
På Windows justeras dessutom namnen på de olika metoder som används för Window Capture för att göra alternativen tydligare.
Linuxanvändare får också flera förändringar.
OBS använder bland annat PipeWire för skärmdelning och inspelning i moderna Linuxmiljöer. PipeWire fungerar som en central del av Linuxsystemets hantering av ljud och video och används bland annat tillsammans med Wayland.
I OBS Studio 33 förbättras PipeWire-baserad skärminspelning.
Samtidigt sker en viktig förändring av systemkraven: Ubuntu 24.04 LTS tas bort som officiellt stödd plattform för de nya färdigbyggda paketen.
Betaversionerna erbjuds i stället bland annat för Ubuntu 26.04 LTS.
Det betyder inte nödvändigtvis att OBS omedelbart slutar fungera på Ubuntu 24.04, men användare som vill använda de officiella paketen för OBS 33 behöver räkna med ett nyare system.
OBS Studio 33 innehåller även en lång rad mindre förändringar.
Bland annat förbättras hanteringen av delade Hybrid MP4/MOV-filer, vilket används när långa inspelningar delas upp i flera filer.
Utvecklarna har också arbetat med:
OBS Studio 33 är fortfarande en betaversion.
Det innebär att funktionerna till stor del finns på plats, men att det fortfarande kan finnas fel som utvecklarna försöker hitta innan den slutliga versionen publiceras.
Den som använder OBS för viktiga direktsändningar, arbete eller andra situationer där programmet måste fungera stabilt bör därför fortsätta använda den stabila versionen tills OBS Studio 33 är färdig.
För den som däremot vill testa nyheterna och hjälpa till att hitta problem ger betaversionen en första möjlighet att prova nästa generation av OBS Studio.
NetBSD 10.2 är här med förbättrat stöd för nätverkskort, ARM-system och virtualisering, samtidigt som flera säkerhetsproblem rättas. Uppdateringen riktar sig främst till användare som fortfarande kör NetBSD 10-serien och innehåller även nya versioner av bland annat OpenSSL, Xorg och tmux.

Här är en populärvetenskaplig version med mer flyt, förklaringar av tekniska begrepp och en ton som passar en Linux-/Unix-nyhetssajt.
NetBSD-projektet har släppt NetBSD 10.2, den andra större underhållsuppdateringen i NetBSD 10-serien. Den nya versionen innehåller framför allt säkerhetsrättningar, förbättrat stöd för nätverkskort och ARM-baserade datorer samt flera förbättringar för virtualisering.
NetBSD 10 är inte längre projektets allra senaste huvudversion, eftersom NetBSD 11.0 redan har lanserats. För den som fortfarande använder NetBSD 10-serien är version 10.2 däremot en viktig uppdatering.
En stor del av förbättringarna handlar om nätverk.
NetBSD 10.2 får stöd för Realtek RTL8126, ett nätverkskort som klarar Ethernet i hastigheter på upp till 5 Gbit/s. Även ytterligare en variant av RTL8125D stöds.
Drivrutinen rge, som används för vissa Realtek-kort, har samtidigt fått stöd för så kallad checksum offloading för IPv4, TCP och UDP.
Det innebär enkelt uttryckt att nätverkskortet kan utföra delar av det kontrollarbete som annars måste göras av datorns processor. Vid hög nätverkstrafik kan detta minska CPU-belastningen.
Även Intels igc-drivrutin får stöd för TCP Segmentation Offload, TSO. Tekniken gör att operativsystemet kan lämna större datamängder till nätverkskortet, som sedan själv delar upp informationen i mindre nätverkspaket.
NetBSD 10.2 får dessutom stöd för:
iwmWireGuard är en modern VPN-teknik som blivit populär tack vare sin relativt enkla konstruktion och goda prestanda.
Även virtualisering har fått uppmärksamhet.
På både amd64 och aarch64 finns nu stöd för VMwares PV SCSI-kontroller, som bland annat används av virtuella maskiner i VMware ESXi.
Paravirtualiserade enheter är särskilt anpassade för virtuella miljöer och kan därför ge bättre prestanda än när en hypervisor försöker efterlikna verklig fysisk hårdvara.
NetBSD på amd64 kan dessutom startas som en så kallad PVH-gäst utanför Xen med hjälp av QEMU och alternativet -kernel.
Det kan vara användbart vid bland annat testning, automatiserade systemmiljöer och utveckling.
ARM-plattformen har också fått ett antal viktiga rättningar.
HDMI-utmatning fungerar åter på 64-bitars system med vissa Allwinner-kretsar. Problemen var kopplade till grafiksystemets DRM/KMS-gränssnitt.
Ethernet på utvecklingskortet Olimex A64 har också rättats.
Dessutom har stödet förbättrats för flera system baserade på Amlogic och NXP i.MX6.
Detta är särskilt intressant eftersom NetBSD länge haft som mål att kunna köras på ett mycket stort antal processorarkitekturer och hårdvaruplattformar.
En av de mer ovanliga plattformarna som NetBSD fortfarande utvecklas för är Nintendo Wii.
I NetBSD 10.2 får Wii-versionen bland annat stöd för:
Säkerhet är en central del av NetBSD 10.2.
Det visar ganska tydligt NetBSD-projektets filosofi: operativsystemet ska kunna köras på betydligt mer än vanliga PC-datorer och servrar.
Kärnan innehåller bland annat en rättning för ett fel i IPFilter där ett specialkonstruerat nätverkspaket kunde orsaka en null pointer-dereference.
Ett annat fel kunde läcka fyra byte information från kärnans stack genom TCP-tidsstämplar.
Även implementationerna av NFS och Telnet innehåller flera säkerhetsrättningar.
Telnet används betydligt mindre i dag eftersom protokollet saknar den kryptering som exempelvis SSH erbjuder, men programvaran finns fortfarande kvar i många Unix-system och behöver därför underhållas.
Flera externa programpaket som levereras tillsammans med NetBSD har också uppdaterats.
OpenSSL har uppgraderats till version 3.0.21, medan grafiksystemet Xorg har uppdaterats till 21.1.24.
Båda uppdateringarna innehåller säkerhetsrättningar.
NetBSD 10.2 levereras även med:
Tidszonsdatabasen tzdata är viktig eftersom den innehåller information om världens tidszoner, som kan ändras när länder beslutar om nya regler för exempelvis sommartid.
Biblioteket libXpm innehåller dessutom rättningar för CVE-2026-4367 och DNS-resolvern Unbound har fått en korrigering för CVE-2025-11411.
Utöver de större nyheterna finns ett stort antal mindre förbättringar.
Prestandan för SD- och MMC-lagring har förbättrats och syslogd, som ansvarar för systemloggar, har fått flera stabilitetsrättningar.
FTP-programvarans hantering av databuffertar har förbättrats.
Verktyget fsck_ffs, som kontrollerar NetBSD:s FFS-filsystem, kan nu kontrollera filsystem med mer än 2^32 block. Det är viktigt när mycket stora lagringsvolymer används.
Byggsystemet har dessutom förbättrats för att fungera bättre tillsammans med nyare GCC-versioner.
Flera ändringar gör också NetBSD enklare att bygga reproducerbart, vilket innebär att samma källkod under kontrollerade förutsättningar ska kunna skapa identiska binärfiler. Reproducerbara byggen är bland annat värdefulla för säkerhetskontroll och verifiering av programvara.
En förändring som användare bör vara uppmärksamma på är det nya installationspaketet gpufw.
Det innehåller firmware för grafikhårdvara.
Vid en helt ny installation kan rätt paket installeras direkt, men den som uppgraderar ett befintligt NetBSD 10-system kan behöva installera gpufw separat.
Utan rätt firmware kan viss grafikhårdvara få begränsad funktionalitet.
Den enklaste metoden för att uppgradera ett befintligt NetBSD 10-system är att starta från installationsmediet för NetBSD 10.2 och välja alternativet Upgrade.
Den som gör uppgraderingen manuellt bör uppdatera systemet i rätt ordning.
Kärnan och kärnmodulerna bör installeras först. Därefter startas datorn om innan resten av användarmiljön och eventuella externa paket uppdateras.
Det minskar risken för att en ny användarmiljö körs tillsammans med en äldre kärna som inte förväntar sig samma gränssnitt.
NetBSD 10.2 är framför allt en underhållsversion snarare än en version fylld med helt nya funktioner.
Men kombinationen av säkerhetsfixar, nya nätverksdrivrutiner, förbättrad virtualisering och fortsatt arbete på ARM och mer ovanliga plattformar gör uppdateringen intressant för befintliga NetBSD-användare.
NetBSD är känt för sin portabilitet och mottot ”Of course it runs NetBSD”. Version 10.2 fortsätter på samma linje genom att förbättra stödet för allt från moderna 5-gigabits nätverkskort och VMware-servrar till ARM-kort och Nintendo Wii.
NetBSD 10.2 finns tillgängligt för bland annat amd64, i386, sparc64, macppc, ARM och MIPS, tillsammans med ett stort antal andra arkitekturer.
gpufw-paket för GPU-firmwareSamba 4.25 är här med flera nyheter för större och mer driftsäkra filservermiljöer. Bland förbättringarna finns experimentellt stöd för SMB3 Persistent Handles, bättre klusterhantering, stöd för Ceph Object Gateway och starkare standardinställningar för Kerberos.

Samba är programvaran som gör det möjligt för Linux- och Unixdatorer att dela filer och skrivare med Windowsdatorer. Den används både i små lokala nätverk och i betydligt större företagsmiljöer där Samba kan arbeta tillsammans med Microsoft Active Directory.
Nu har Samba 4.25 släppts, och den nya versionen innehåller framför allt förbättringar för servrar som måste fortsätta fungera även när något går fel.
En av de största nyheterna är experimentellt stöd för SMB3 Persistent Handles.
Normalt kan en klient som har en fil öppen få problem om filservern startas om eller tillfälligt försvinner från nätverket. Förbindelsen bryts och programmet kan behöva öppna filen på nytt.
Med Persistent Handles sparar Samba information om de öppna filerna. När klienten ansluter igen kan Samba i vissa fall återställa anslutningen och fortsätta där den slutade.
Det är framför allt intressant för system där ett kort avbrott kan få stora konsekvenser, exempelvis:
Funktionen är fortfarande märkt som experimentell och har ett pris. Samba måste skriva mer information till lagringssystemet när filer öppnas, ändras och stängs. Det kan öka svarstiderna märkbart.
Därför rekommenderas funktionen främst där hög tillgänglighet verkligen behövs, och inte på en vanlig filserver hemma eller på ett mindre kontor.
En annan intressant nyhet är modulen vfs_ceph_rgw.
Ceph används ofta i större lagringssystem och datacenter. Dess Object Gateway lagrar information som objekt i så kallade buckets, ungefär på samma sätt som många molnbaserade lagringstjänster arbetar.
Med Samba 4.25 kan en sådan Ceph-bucket göras tillgänglig via SMB.
För användaren kan innehållet då visas som vanliga filer och mappar på en nätverksenhet, trots att informationen egentligen ligger i ett objektlagringssystem.
Det kan göra det enklare att använda modern objektlagring tillsammans med äldre program som förväntar sig en traditionell filserver.
Samba kan även köras som ett kluster med flera servrar. Om en server går sönder kan andra servrar fortsätta tillhandahålla tjänsten.
Problemet vid uppgraderingar är att alla servrar inte alltid kan uppdateras samtidigt.
Samba 4.25 inför därför ett nytt cluster functional level. Principen påminner om funktionsnivåerna som redan finns i Active Directory.
När ett Samba-kluster uppgraderas kan servrar med olika versioner fortsätta arbeta tillsammans så länge klustrets funktionsnivå inte höjs. När samtliga noder har uppgraderats och testats kan administratören aktivera den nya nivån.
Det minskar risken för problem vid så kallade rolling upgrades, där servrarna uppgraderas en i taget.
En viktig detalj är att en höjning av klustrets funktionsnivå inte kan ångras. Den bör därför göras först när samtliga noder kör den nya versionen och fungerar som de ska.
Samba har sedan tidigare en modul som kan begränsa hur mycket bandbredd en filresurs får använda.
I Samba 4.25 har vfs_aio_ratelimit byggts ut för klustermiljöer.
Tidigare kunde en begränsning exempelvis gälla separat på varje server. Om tre servrar vardera tilläts överföra 100 MB/s kunde den sammanlagda trafiken i teorin bli 300 MB/s.
Nu kan begränsningen i stället samordnas mellan servrarna och fungera som ett gemensamt tak för hela klustret.
Det gör det lättare för administratörer att styra hur mycket nätverks- och lagringskapacitet olika filresurser får använda.
Samba 4.25 innehåller även en förändring på säkerhetssidan.
I Active Directory-domäner med funktionsnivå 2008 eller senare använder Samba nu AES-baserade krypteringstyper som standard för Kerberos.
Ändringen är kopplad till säkerhetsproblemet CVE-2026-20833 och innebär starkare standardinställningar för dessa miljöer.
För vanliga användare märks förändringen normalt inte, men administratörer med äldre system bör kontrollera kompatibiliteten innan en uppgradering.
Även CTDB, den del av Samba som används för klustrade installationer, har fått flera förbättringar.
Bland annat har hanteringen av vissa filer och kataloger städats upp och möjligheten att övervaka externa infrastrukturtjänster har förbättrats. Det kan exempelvis användas för att kontrollera om DNS-servrar som ett kluster är beroende av fortfarande svarar.
Samtidigt har äldre inställningar rensats bort. Den tidigare konfigurationsparametern getwd cache har exempelvis tagits bort.
Samba 4.25 innehåller inga förändringar som revolutionerar en enkel hemmaserver med några delade mappar.
De viktigaste nyheterna riktar sig i stället mot större installationer där driftsäkerhet, klustring och lagringssystem spelar en central roll.
Persistent Handles är kanske den mest intressanta förändringen på längre sikt. Den för Samba ytterligare ett steg mot filservrar där ett serverfel eller en omstart inte automatiskt behöver innebära att pågående arbete avbryts.
Funktionen är dock fortfarande experimentell och kan påverka prestandan kraftigt. Administratörer bör därför läsa versionsinformationen noggrant innan den aktiveras.
Samba 4.25.0 släpptes den 24 september 2026 och är den första stabila versionen i Samba 4.25-serien.
https://www.samba.org/samba/history/samba-4.25.0.html
Clonezilla Live 3.3.3-37 är här med flera förbättringar för både vanliga användare och systemadministratörer. Den nya versionen får bland annat stöd för HTTP Boot och LUKS2, en uppdaterad Linux-kärna, bättre visning på högupplösta skärmar samt flera förbättringar för diskkloning och återställning.

Clonezilla Live 3.3.3-37 har släppts med flera större förbättringar för både vanliga användare och systemadministratörer. Den nya versionen får bland annat stöd för HTTP Boot, LUKS2-krypterade lagringsplatser, bättre visning på högupplösta skärmar och en uppdaterad Linux-kärna.
Clonezilla är ett fritt verktyg för att klona hårddiskar och partitioner. Programmet används bland annat för säkerhetskopiering, migrering till nya diskar och installation av samma system på många datorer.
Den nya versionen bygger på Debian Sid från den 13 september 2026 och använder Linux-kärnan 7.1.13-1.
En av de större nyheterna finns i Clonezilla Lite Server, som används när Clonezilla ska köras på flera datorer via ett nätverk.
Tidigare har PXE varit den vanligaste metoden för att starta klientdatorer över nätverket. Clonezilla kan nu även använda HTTP Boot.
HTTP Boot är en modernare teknik som framför allt finns i nyare UEFI-baserade datorer. I stället för att hämta startfiler via traditionella PXE-protokoll kan datorn ladda dem via HTTP.
Clonezilla har dessutom stöd för Secure Boot tillsammans med HTTP Boot.
Det kan göra installation och kloning enklare i moderna datorparker där Secure Boot normalt är aktiverat.
Clonezilla 3.3.3-37 får också stöd för LUKS2-lagringsplatser.
LUKS, Linux Unified Key Setup, är ett vanligt system för diskkryptering under Linux. LUKS2 är den moderna versionen av formatet och används bland annat av många aktuella Linuxdistributioner.
Stödet innebär att Clonezilla kan arbeta bättre med lagringsplatser som skyddas med modern Linux-kryptering.
Det är särskilt användbart när avbildningar innehåller känsliga uppgifter och behöver lagras krypterat.
Den som någon gång startat ett äldre textbaserat verktyg på en 4K-skärm har förmodligen sett problemet: texten kan bli så liten att den nästan är omöjlig att läsa.
Clonezilla försöker nu undvika detta genom nya standardinställningar för GRUB.
Programmet föredrar upplösningarna:
Om dessa inte fungerar används 1024 × 768 som reserv.
Det ska ge större och tydligare menyer på moderna högupplösta bildskärmar.
Även konsolens teckensnitt har förbättrats. Clonezilla kan använda större typsnitt i fbterm och har fått bättre automatisk identifiering av lämplig teckenstorlek.
Partclone, som gör mycket av det praktiska arbetet när Clonezilla kopierar partitioner, har uppdaterats till version 0.3.50.
Den nya versionen innehåller bland annat en rättning för ett problem med filsystemet Btrfs.
Partclone skiljer sig från en traditionell rå diskkopia genom att programmet kan förstå olika filsystem. Det behöver därför normalt inte kopiera varje oanvänd sektor på en partition.
Det kan göra avbildningar både snabbare och mindre.
Clonezilla har också förändrat hur vissa avbildningar återställs.
Om en avbildning återställs till samma typ av disk- eller partitionsstruktur behöver Clonezilla inte längre alltid genomföra en extra konvertering av partitionsavbildningen.
Det innebär färre onödiga arbetsmoment och kan göra återställningen snabbare.
Vid direkt kloning från en fysisk disk till en annan används nu Partclones ncurses-baserade gränssnitt.
Det ger användaren bättre information om vad som händer under kopieringen.
Ett problem där menyn för avstängning, omstart eller kommandoläge ibland inte visades efter avslutad direktkloning har också rättats.
Verktyget cnvt-ocsiso-qcow2 har byggts om.
Det kan nu arbeta i två separata lägen:
Det går dessutom att ange egna prefix för genererade filer.
Ett problem som kunde orsaka kernel panic när vissa konverterade VHD-avbildningar startades har också rättats.
VHD är ett format för virtuella hårddiskar och används bland annat av Microsofts virtualiseringslösningar.
Clonezilla fortsätter samtidigt att städa bort äldre Linuxverktyg.
Kommandon från det gamla paketet net-tools ersätts med motsvarande funktioner från iproute2.
Det innebär exempelvis att moderna verktyg som ip används i stället för äldre kommandon.
Kod för DHCP-klienten dhclient har också tagits bort till förmån för dhcpcd.
Dhcpcd konfigureras dessutom för att använda ett klient-ID, vilket kan ge stabilare DHCP-reservationer i nätverk där en dator förväntas få samma IP-adress varje gång.
En bugg som berörde LVM på RHEL 10, AlmaLinux 10 och senare versioner har rättats.
Problemet var kopplat till LVM:s system.devices och kunde leda till låsningsproblem när Clonezilla arbetade med sådana system.
Det är en viktig förbättring för administratörer som använder Clonezilla för servrar och arbetsstationer baserade på Red Hats Linuxplattform.
En annan rättning gäller diskar där ett filsystem ligger direkt på själva disken utan en traditionell partitionstabell.
Clonezilla kunde tidigare i vissa fall misslyckas med att identifiera storlek eller filsystem på en sådan disk.
Detta ska nu fungera korrekt.
Även ett fel relaterat till tomma listor över partitionsenheter har rättats.
Clonezilla har också förbättrat hanteringen av datorer där hårdvaruklockan använder lokal tid i stället för UTC.
Systemet kan bland annat känna av startparametrar som:
utc=no
När datorn saknar nätverksanslutning kan Clonezilla dessutom fråga användaren hur systemklockan ska tolkas.
Det kan framför allt vara användbart på datorer som även kör Windows, eftersom Windows historiskt ofta har använt lokal tid i datorns hårdvaruklocka.
Clonezilla har gjort ytterligare förändringar för Secure Boot.
Verktyget efitextmode startas nu bara när det är lämpligt. Det förhindrar felmeddelanden av typen:
prohibited by secure boot policy
på system där Linux-kärnans Secure Boot-lockdown är aktiv.
Paketen netpbm och fonts-unifont har lagts till i Clonezilla Live.
GNU Unifont innehåller tecken för ett mycket stort antal skriftsystem och kan förbättra visningen av bland annat asiatiska språk och andra Unicode-tecken.
Clonezilla har samtidigt förbättrat skalningen av CJK-tecken, det vill säga kinesiska, japanska och koreanska tecken, på större konsolskärmar.
Clonezilla Live 3.3.3-37 förändrar inte programmets grundläggande arbetssätt. Det är fortfarande samma specialiserade verktyg för att skapa och återställa diskavbildningar.
Men flera av förändringarna gör Clonezilla bättre anpassat till modern hårdvara och moderna nätverk.
HTTP Boot och Secure Boot är viktiga i nya datorparker. LUKS2-stödet förbättrar möjligheterna att använda krypterad lagring. HiDPI-förbättringarna gör verktyget mer användbart på dagens bildskärmar, samtidigt som uppdateringarna av Partclone och återställningsprocessen kan göra själva kloningen smidigare.
För systemadministratörer som använder Clonezilla för installation, återställning eller masskloning av datorer är version 3.3.3-37 därför en relativt omfattande uppdatering, även om många av förbättringarna sker bakom kulisserna.
Clonezilla Live 3.3.3-37 innehåller bland annat:
Föreställ dig att din mobiltelefon, din TV, din router och stora delar av internet plötsligt måste byggas om från grunden. Inte därför att tekniken har försvunnit, utan därför att ingen längre får dela med sig av programkod.
Tänk dig att du var tvungen att åka tillbaka till 90-talet, där du bara kunde spela ”Snake” på din Nokia-telefon och där telefonens mjukvara var mer stängd än Nordkoreas gränser.
Eller tänk dig att du var tvungen att åka tillbaka till 70-talet, där du bara kunde se sovjetisk dockteater som Drutten och Krokodilen , eller knäpp dårar som satt och lekte att de var vilse i en pannkaka som barnprogram. Det fanns bara statlig skit-TV att titta på. Att kunna välja valfritt innehåll på din smart-TV var bara att glömma.

Det låter kanske som ett tankeexperiment långt från vardagen. Men en stor del av den digitala värld vi använder varje dag bygger just på idén att programmerare, företag och universitet kan dela programkod med varandra.
Det är det som brukar kallas öppen källkod, eller open source.
De flesta tänker kanske först på Linux. Någon kanske föreställer sig en dator med ett lite ovanligt skrivbord och en terminal full av kommandon.
Men Linux på en vanlig PC är bara en liten del av historien.
Öppen källkod finns i mobiltelefoner, smart-TV-apparater, routrar, webbservrar, bilar, nätverksutrustning, datacenter och mängder av elektroniska apparater.
Ofta märker vi det inte alls.
Den som använder en Androidtelefon använder i praktiken Linux varje dag.
Android bygger nämligen på Linuxkärnan.
Kärnan är den del av ett operativsystem som arbetar närmast själva hårdvaran. Den sköter exempelvis minnet, processorn, lagringen och kommunikationen mellan olika delar av datorn eller telefonen.
När du startar en app, ansluter till ett trådlöst nätverk eller tar ett fotografi finns det därför Linuxkod långt nere i systemet som hjälper till att få allt att fungera.
Det betyder inte att Android och Linux är samma sak. Android består av många fler delar, varav Google och andra företag har utvecklat en stor del.
Men längst ned i systemet finns Linux. Det är en ganska anmärkningsvärd utveckling.
Ett operativsystem som började som ett hobbyprojekt i början av 1990-talet kom så småningom att bli en av grundstenarna i världens mest använda mobilplattform.
Den moderna TV-apparaten har också förändrats dramatiskt.
Förr tog en TV emot en signal och visade en bild. I dag är en smart-TV i praktiken en dator med stor bildskärm.
Den har processor, arbetsminne, lagring, nätverkskort, grafikkrets, appar och ofta en webbläsarmotor.
Och bakom kulisserna finns ofta Linux och andra open source-komponenter.
När du startar SVT Play, Netflix eller YouTube på en TV kan programvaran alltså vila på samma typ av teknisk grund som en webbserver eller en Androidtelefon.
För konsumenten spelar det kanske ingen större roll vilket operativsystem som finns inuti apparaten.
För tillverkaren spelar det desto större roll.
Att utveckla ett komplett operativsystem från början är ett mycket omfattande arbete.
Genom att använda Linux kan en TV-tillverkare börja med en redan fungerande kärna och koncentrera sig på det som gör den egna produkten speciell.
Samma sak gäller den lilla routern som står hemma i hallen.
Den kanske ser ganska enkel ut, men den måste klara förvånansvärt mycket.
Den ska bland annat hantera:
Dessutom ska allt fungera stabilt dygnet runt.Det finns onda makte
Många routrar bygger därför på Linux och små open source-program som exempelvis BusyBox.
BusyBox kan beskrivas som en verktygslåda med många klassiska Unix-kommandon i ett mycket kompakt format. Det gör programmet användbart i små apparater där minne och lagringsutrymme är begränsade.
Så när internetanslutningen hemma fungerar som den ska kan en betydande del av arbetet utföras av öppen källkod utan att användaren någonsin ser det.
Öppen källkod har kanske haft allra störst betydelse för internet.
När man besöker en webbplats ser man bilder, text, menyer och formulär.
Bakom sidan finns däremot ofta en lång kedja av program.
Servern kan köra Linux eller FreeBSD.
Webbservern kan vara Apache eller Nginx.
Webbplatsen kan vara skriven i PHP eller Python.
Informationen kan lagras i MariaDB, MySQL eller PostgreSQL.
Kommunikationen kan skyddas av kryptografiska bibliotek som bygger på öppen källkod.Det innebär att en mycket stor del av den moderna webben har kunnat byggas utan att varje företag först behövt köpa ett helt paket av proprietär serverprogramvara.
Det förändrade spelreglerna.
Under 1980-talet och början av 1990-talet var Unix ofta förknippat med stora och dyra arbetsstationer från företag som Sun, HP och IBM.
Sedan kom Linux och de fria BSD-systemen.
Plötsligt kunde en ganska vanlig persondator fungera som en riktig Unix-liknande server.
En student kunde installera Linux eller FreeBSD och använda datorn som:
Det var betydelsefullt av två skäl. För det första blev tekniken billigare. För det andra blev den tillgänglig för människor som ville lära sig.
Man behövde inte längre arbeta på ett universitet eller ett stort företag för att få tillgång till ett avancerat fleranvändarsystem med nätverk, programmeringsverktyg och serverprogramvara.
En gammal PC hemma kunde bli ett komplett laboratorium för internet.
Det skapade en generation programmerare och systemadministratörer som kunde experimentera på egen hand.
Linux får ofta mest uppmärksamhet, men det finns andra fria Unix-liknande system som också har haft mycket stor betydelse.
Ett av de viktigaste är FreeBSD.
FreeBSD har sina historiska rötter i BSD, Berkeley Software Distribution, som utvecklades vid University of California, Berkeley.
BSD kom att spela en viktig roll i Unixhistorien och i utvecklingen av nätverksteknik.
Än i dag används FreeBSD och BSD-baserad teknik i servrar, lagringssystem, nätverksutrustning och konsumentprodukter.
BSD-systemen använder dessutom licenser som gör det relativt enkelt för företag att använda koden i egna kommersiella produkter.
Det har bidragit till att BSD-teknik ibland finns på platser där användaren aldrig ser namnet BSD.
Apple brukar knappast förknippas med öppen källkod på samma sätt som Linux.
Ändå finns där tydliga kopplingar.
macOS och iOS bygger på Darwin, som innehåller teknik med rötter i bland annat BSD och Unix.
Apple har naturligtvis utvecklat stora mängder egen programvara ovanpå denna grund.
Men det illustrerar en viktig poäng:
Öppen källkod och kommersiell programvara är inte motsatser.
De existerar ofta tillsammans. Ett företag kan använda öppen teknik längst ned i systemet och bygga en egen produkt ovanpå. Det är ungefär som att bygga ett hus.
Det är sällan ekonomiskt rimligt för varje byggföretag att börja med att uppfinna sitt eget tegel, sina egna skruvar och sin egen betong.
På samma sätt behöver inte varje teknikföretag skriva en egen nätverksstack, kompilator eller operativsystemkärna.
Vi talar ofta om ”molnet” som om det vore någon abstrakt plats där information svävar omkring. I verkligheten består molnet av enorma mängder fysiska servrar i datacenter. Och en stor del av dessa servrar kör Linux.
När du använder en app i mobilen kan något ganska intressant därför hända. Telefonen kör Android ovanpå Linux. Den ansluter till en router som kanske också kör Linux. Trafiken passerar nätverksutrustning som kan innehålla öppen programvara. Till slut når den en server i ett datacenter som mycket väl också kör Linux. Linux kan alltså finnas i flera steg i samma kommunikation utan att användaren någonsin ser det.
På 1990-talet och 2000-talet blev en särskild kombination av program mycket vanlig på webbservrar:
De fyra begynnelsebokstäverna gav namnet LAMP.
Det var en enkel men kraftfull idé. Man kunde bygga en komplett webbplattform utan att först betala stora licensavgifter. Det gjorde det möjligt för små företag, föreningar, studenter och privatpersoner att starta webbtjänster med mycket små ekonomiska resurser. En idé kunde provas på en gammal dator. Fungerade den kunde verksamheten växa.
Misslyckades den hade man åtminstone inte lagt stora summor på programlicenser. Detta bidrog till den snabba experimentlusta som kännetecknade internets utveckling.
När man talar om öppen källkod är det lätt att bara tänka på färdiga program. Men minst lika viktiga är verktygen som används för att skapa program. Kompilatorn GCC har exempelvis spelat en central roll i utvecklingen av fria operativsystem.
LLVM har senare blivit en annan mycket viktig kompilatorplattform.
Programspråk som Python, PHP och Ruby har gjort programmering tillgänglig för miljontals människor.
Och Git har förändrat hur programmerare samarbetar. Git skapades ursprungligen för utvecklingen av Linuxkärnan. I dag används det av företag och utvecklare över hela världen.
Ett verktyg som skapades för ett öppet projekt blev alltså en standardteknik i stora delar av programvaruindustrin.
En annan nästan osynlig open source-produkt är SQLite.
SQLite är en mycket liten databas som kan byggas direkt in i ett program. Den behöver ingen separat databasserver och är därför lämplig i mobiltelefoner, webbläsare och andra program.
Det gör SQLite till ett av de tydligaste exemplen på hur öppen källkod kan bli så framgångsrik att användaren slutar märka den.
Man kanske aldrig installerar SQLite själv. Man kanske aldrig ser dess namn. Ändå kan flera program på datorn eller telefonen använda den varje dag.
Det är lätt att beskriva open source som ”gratis program”. Men priset är egentligen inte den mest intressanta delen. Det viktigaste är möjligheten att återanvända kunskap. Tänk dig att hundra företag behöver lösa samma tekniska problem.
Om alla arbetar helt isolerat måste samma problem lösas hundra gånger. Om de däremot kan samarbeta kring en gemensam grund behöver arbetet bara göras en gång. Sedan kan varje företag bygga vidare på resultatet.
Det innebär inte att alla företag måste dela allt. De kan fortfarande konkurrera med design, funktioner, tjänster och egna lösningar. Men den gemensamma grundtekniken behöver inte uppfinnas om och om igen.
Det är en av de viktigaste anledningarna till att öppen källkod har fått så stor betydelse.
Det går förstås inte att veta exakt hur världen hade sett ut utan open source.
Mobiltelefoner hade förmodligen fortfarande funnits.
Internet hade funnits. Smarta TV-apparater hade sannolikt också utvecklats. Men mycket hade blivit dyrare och mer omständligt. Fler företag hade behövt utveckla egna operativsystem.
Fler hade varit beroende av licenser från stora programvaruföretag.
Små företag hade haft högre kostnader för att starta nya tjänster.
Studenter och hobbyprogrammerare hade haft svårare att experimentera med avancerad teknik.Och en större del av den digitala infrastrukturen hade sannolikt kontrollerats av ett mindre antal företag.
Samtidigt ska man inte göra open source till någon universallösning. Öppen källkod kan innehålla buggar precis som annan programvara. Projekt kan överges.
Säkerhetsproblem kan finnas oupptäckta under lång tid.
Att källkoden är öppen betyder att den kan granskas.
Det betyder inte automatiskt att någon faktiskt har granskat varje rad.
Den verkliga styrkan ligger snarare i att ingen enskild aktör behöver ha fullständig kontroll över tekniken.
Koden kan studeras, förbättras, vidareutvecklas och i många fall leva vidare även om ett företag eller en ursprunglig utvecklare försvinner.
Det kanske mest fascinerande med open source är att dess största framgång samtidigt gjort den nästan osynlig.
Ingen tänker på Linux när en smart-TV startar.
Ingen funderar på BSD när en nätverksapparat skickar ett paket över internet.
Ingen tänker på SQLite när telefonen sparar information.
Ingen tänker på Git när ett företag publicerar en ny version av ett program.
Tekniken bara finns där. Och kanske är det just så man känner igen verkligt grundläggande infrastruktur.
Vi tänker inte på elnätet varje gång vi tänder en lampa.
Vi tänker inte på avloppssystemet varje gång vi öppnar en kran. På samma sätt tänker vi sällan på den enorma mängd öppen programvara som håller den digitala världen igång.
Linux, FreeBSD, GNU och tusentals andra projekt skapade inte ensamma den moderna IT-världen. Men utan dem hade den sannolikt varit dyrare, mer sluten och betydligt svårare för vanliga människor att lära sig, förändra och bygga vidare på.
Och kanske är det den viktigaste betydelsen av öppen källkod:
Den gjorde avancerad datorteknik till något fler människor kunde delta i – inte bara använda.
> Linux
Finns i allt från Androidtelefoner och servrar till routrar,
smart-TV-apparater och annan elektronik.
> FreeBSD och BSD
Har haft stor betydelse för Unix, nätverksteknik, servrar,
lagringssystem och kommersiella produkter.
> Internet
En stor del av internet bygger på öppen källkod som Linux,
FreeBSD, Apache, Nginx, PHP, Python, PostgreSQL och MariaDB.
> Android
Android använder Linuxkärnan och har gjort Linux till en del
av vardagen för miljarder mobilanvändare.
> Utvecklingsverktyg
Git, GCC, LLVM och mängder av öppna bibliotek används varje dag
för att utveckla både fria och kommersiella program.
> Den stora skillnaden
Öppen källkod gör det möjligt att studera, förbättra och
återanvända teknik i stället för att uppfinna samma lösningar
om och om igen.
█
Canonical har släppt den fjärde och sista utvecklingsbilden av Ubuntu 26.10 ”Stonking Stingray”. Snapshot 4 ger en tidig bild av hur höstens Ubuntu-version kommer att se ut och levereras med Linux 7.2. Den färdiga versionen planeras däremot att få den ännu nyare Linux-kärnan 7.3.

Ubuntu 26.10 närmar sig nu den viktiga betafasen. Den 17 september publicerade Ubuntu Release Team Snapshot 4, som enligt utvecklarna ligger mycket nära de installationsbilder som ska användas för betaversionen den 24 september.
Den färdiga Ubuntu 26.10 är planerad till 15 oktober 2026.
Under utvecklingen av Ubuntu byggs nya installationsbilder kontinuerligt. De dagliga versionerna kan förändras från dag till dag och är framför allt avsedda för utvecklare och testare.
En Snapshot fungerar i stället som en slags frusen ögonblicksbild av utvecklingen.
Det gör det enklare att installera exakt samma version på flera datorer, testa programvara och rapportera fel mot ett bestämt systemläge.
Canonical beskriver Snapshot-versionerna som testmaterial snarare än färdiga produkter. Snapshot 4 bör därför inte användas som operativsystem på en viktig arbetsdator.
För den som vill prova Ubuntu 26.10 är en virtuell maskin, exempelvis med VirtualBox, GNOME Boxes eller KVM, ett betydligt säkrare alternativ.
En av de viktigaste komponenterna i Snapshot 4 är Linux 7.2.
Linux-kärnan är den del av operativsystemet som arbetar närmast datorns hårdvara. Den sköter bland annat processor, minne, lagring, USB-enheter, nätverk och grafikhårdvara.
En nyare Linux-kärna betyder därför ofta bättre stöd för ny hårdvara och uppdaterade drivrutiner.
Canonical hade ursprungligen valt Linux 7.2 som kärna för Ubuntu 26.10, men ändrade planerna i början av september. Målet är nu att den slutliga Ubuntu 26.10 ska använda Linux 7.3.
Det innebär alltså att Snapshot 4 inte nödvändigtvis visar exakt vilken kärna den färdiga Ubuntu-versionen kommer att använda.
Canonical arbetar också med att förenkla själva installationen och den första starten av systemet.
Tanken är att en ny användare ska behöva fatta färre tekniska beslut innan datorn går att använda. Samtidigt ska mer avancerade funktioner fortfarande finnas tillgängliga för dem som behöver dem.
Det passar in i Canonicals långsiktiga arbete där Ubuntu 26.10 även fungerar som ett utvecklingssteg på vägen mot nästa stora LTS-generation.
Ett annat intressant projekt är ett mer paketoberoende App Center.
I Linux kan program distribueras på flera olika sätt. Ubuntu använder bland annat traditionella DEB-paket och Snap-paket.
För en erfaren Linux-användare är skillnaden ofta viktig, men för en ny användare kan den snarare skapa förvirring.
Canonical vill därför att programbutiken i större utsträckning ska visa själva programmet, medan tekniken bakom installationen hamnar i bakgrunden.
Sökning, kategorier, betyg och programinformation ska kunna presenteras på ett mer enhetligt sätt oavsett vilket paketformat som används. Den som vill välja paketformat själv ska fortfarande kunna göra det.
Även Ubuntu-systemets hantering av drivrutiner håller på att förbättras.
Målet är bland annat tydligare information om vilka drivrutiner som finns tillgängliga och hur mogna de är. Det kan vara särskilt värdefullt för exempelvis grafikkort och annan hårdvara där flera alternativa drivrutiner kan finnas.
För vanliga användare innebär det förhoppningsvis mindre gissande när systemet erbjuder flera alternativ.
Ubuntu fortsätter samtidigt att satsa på RISC-V, den öppna processorarkitektur som på senare år fått allt större uppmärksamhet.
Ubuntu publicerar redan utvecklingsbilder för 64-bitars RISC-V-system, och de aktuella installationsbilderna riktar sig bland annat till maskiner som uppfyller RVA23-profilen.
RVA23 kan förenklat beskrivas som en gemensam uppsättning funktioner som moderna RISC-V-processorer förväntas ha.
Det är viktigt eftersom RISC-V tidigare har varit betydligt mer fragmenterat än exempelvis vanliga x86-datorer. En tydligare gemensam hårdvarunivå gör det lättare för Linuxdistributioner och programutvecklare att veta vilken funktionalitet de kan räkna med.
Ubuntu 26.10 byggs också kring en ny generation av Linux skrivbordsteknik.
Den färdiga versionen väntas använda GNOME 51 som grund för skrivbordsmiljön tillsammans med Mesa 26.2, som innehåller de öppna grafikdrivrutiner som används av bland annat Intel-, AMD- och flera andra grafiklösningar.
För användaren kan uppdateringar av Mesa innebära bättre grafikprestanda, förbättrad kompatibilitet med ny hårdvara och korrigeringar för spel och andra grafikintensiva program.
Ubuntu 26.10 gick in i så kallad Feature Freeze den 20 augusti. Det betyder i praktiken att utvecklingen allt mer har gått från att lägga till nya funktioner till att stabilisera det som redan finns och rätta fel.
Snapshot 4 är därför särskilt intressant för den som utvecklar Linuxprogram eller vill hjälpa Ubuntu-projektet att hitta problem innan lanseringen.
Nästa stora hållpunkt är betaversionen den 24 september. Därefter följer Kernel Freeze den 1 oktober och Final Freeze den 8 oktober innan den färdiga versionen planeras till den 15 oktober.
https://cdimage.ubuntu.com/ubuntu/releases/26.10/release/snapshot-4
Tails 7.13 är nu tillgänglig med Tor Browser 15.0.23, Tor 0.4.9.12 och en förenklad avstängning som gör att systemet kan stängas av direkt när inget kräver användarens uppmärksamhet.

Tails-projektet har släppt Tails 7.13, den senaste versionen av Linuxdistributionen som är utvecklad för användare som vill minska mängden spår de lämnar efter sig när de använder en dator och Internet.
Tails skiljer sig från vanliga Linuxdistributioner genom att systemet normalt startas från ett USB-minne och körs utan att installeras på datorns hårddisk. Nätverkstrafiken skickas som standard genom Tor-nätverket, vilket gör det svårare för webbplatser och andra aktörer att koppla Internettrafik direkt till användarens vanliga IP-adress.
En av de viktigaste förändringarna i Tails 7.13 är uppdateringen av Tor Browser till version 15.0.23.
Tor Browser är den webbläsare som används som standard i Tails och är konfigurerad för att skicka webbtrafiken genom Tor-nätverket.
Själva Tor-programvaran har samtidigt uppdaterats till Tor 0.4.9.12.
För användaren innebär det framför allt att Tails fortsätter att använda relativt nya versioner av de komponenter som ligger till grund för distributionens nätverks- och integritetsfunktioner.
Den mest synliga förändringen i Tails 7.13 handlar dock inte om Tor utan om något betydligt enklare: hur datorn stängs av.
Sedan Tails 7.10 har användaren behövt bekräfta avstängningen genom en dialogruta efter att alternativet för att stänga av systemet valts.
I Tails 7.13 har processen förenklats.
Om inga program behöver stängas och det inte finns några osparade dokument stängs systemet nu av direkt.
Bekräftelserutan visas endast när användaren faktiskt behöver uppmärksammas på något, exempelvis om ett program fortfarande är öppet eller om ett dokument innehåller ändringar som inte har sparats.
Det är en liten förändring, men den gör den dagliga användningen smidigare. För en distribution som ofta startas från USB, används under en begränsad tid och sedan stängs av kan sådana förbättringar märkas ganska tydligt.
Tails är framför allt konstruerat för situationer där integritet och anonymitet är viktigare än att systemet fungerar som en vanlig permanent installerad dator.
När Tails startas från ett USB-minne körs operativsystemet huvudsakligen utan att använda datorns befintliga operativsystem.
När datorn stängs av försvinner normalt informationen från sessionen.
Detta är också bakgrunden till namnet Tails – The Amnesic Incognito Live System. Systemet är byggt för att i möjligaste mån ”glömma” vad som gjordes under föregående körning.
För den som behöver behålla vissa filer och inställningar finns dock funktionen Persistent Storage.
Den skapar ett krypterat område på USB-minnet där utvalda filer och inställningar kan sparas mellan olika sessioner.
Den som redan använder Tails 7.0 eller senare kan normalt uppgradera automatiskt till Tails 7.13.
Vid en vanlig uppgradering behålls användarens Persistent Storage.
Om den automatiska uppgraderingen misslyckas, eller om systemet inte längre startar korrekt efter uppgraderingen, rekommenderar Tails-projektet att man i stället genomför en manuell uppgradering.
Det är viktigt att skilja detta från att skapa ett helt nytt Tails-USB-minne.
Om man installerar Tails på nytt på samma USB-enhet i stället för att uppgradera den befintliga installationen kan den tidigare Persistent Storage gå förlorad.
För nya installationer finns Tails 7.13 som en färdig USB-image som kan skrivas till ett USB-minne.
Det finns även en ISO-avbildning som framför allt är avsedd för DVD-skivor och virtuella maskiner.
För de flesta användare är USB-versionen det normala alternativet eftersom Tails är utvecklat för att kunna startas direkt från flyttbara medier.
Tails 7.13 är därmed ingen revolutionerande version, men uppdateringen fortsätter att förbättra distributionens centrala integritetsverktyg samtidigt som en liten men återkommande irritation vid avstängning har tagits bort.
Version: Tails 7.13
Typ: Integritets- och anonymitetsinriktad Linuxdistribution
Tor Browser: 15.0.23
Tor: 0.4.9.12
Körs från: USB-minne, DVD eller virtuell maskin
Nätverk: Internettrafiken dirigeras genom Tor
Persistent Storage: Krypterad lagring kan behållas mellan sessioner
Nytt i 7.13: Snabbare avstängning utan onödig bekräftelseruta
Mozilla har släppt Thunderbird 156. Den nya versionen innehåller stöd för mer flexibel OAuth-inloggning, nya funktioner för företagsadministratörer och en lång rad rättningar för bland annat IMAP, POP3, bilagor, krypterad e-post och kalendrar.

Thunderbird är ett av de mest välkända fria e-postprogrammen och fungerar på bland annat Linux, Windows och macOS. Programmet kan användas tillsammans med många olika e-postleverantörer och har stöd för flera standardprotokoll, däribland IMAP, POP3 och SMTP.
I Thunderbird 156 ligger mycket av arbetet under huven. Det handlar framför allt om att göra kommunikationen med e-postservrar stabilare, förbättra säkerheten och rätta till problem som kunnat uppstå i mer avancerade miljöer.
En av de större nyheterna är stöd för anpassad OAuth för POP3-konton.
OAuth är en metod för inloggning där ett program inte behöver lagra användarens vanliga lösenord. I stället får programmet en särskild behörighet, ofta i form av en tidsbegränsad token, från e-postleverantören.
Det är samma princip som används när man exempelvis väljer ”Logga in med Google” på olika tjänster.
I Thunderbird 156 kan anpassade OAuth-konfigurationer för både IMAP och POP3 nu även använda ett issuer-ID och en client secret. Det är framför allt användbart i företagsmiljöer eller hos e-postleverantörer som använder egna OAuth-lösningar.
Även anpassad OAuth för Microsoft Exchange har fått rättningar.
Thunderbird används inte bara av privatpersoner utan också på arbetsplatser, skolor och organisationer. För dessa miljöer finns system för centrala policyer där en administratör kan bestämma vilka inställningar användarna får ändra.
Thunderbird 156 får tre nya sådana policyer:
DisableUpdateSettings kan hindra användaren från att ändra programmets uppdateringsinställningar.DisableDataCollectionSettings kan låsa inställningar för datainsamling.DisableMessageForwardingFilters kan förhindra att e-postfilter automatiskt vidarebefordrar meddelanden.Den sista funktionen kan vara särskilt relevant i organisationer där man vill minska risken för att information automatiskt skickas vidare till externa e-postadresser.
Bilagor är ett område där Thunderbird 156 får flera förbättringar.
Ett fel gjorde att en PDF-fil som öppnades direkt i en Thunderbird-flik ibland kunde ge en helt tom flik. Detta ska nu vara rättat.
PDF-filer som bifogades från fönstret där man skriver ett nytt meddelande kunde dessutom felaktigt identifieras som HTML-filer.
Även funktionerna för att hantera flera bilagor samtidigt har förbättrats. Kommandon som Spara alla, Koppla loss alla och Ta bort alla kunde tidigare sluta fungera om användaren först hade tagit bort en enskild bilaga.
Problemet är åtgärdat i Thunderbird 156.
Thunderbird kan koppla loss en bilaga från ett e-postmeddelande och spara den som en vanlig fil. Meddelandet innehåller då i stället en länk till filens plats.
Om sökvägen innehöll tecknet & kunde länken ibland kapas.
Det är ett typiskt exempel på ett litet programmeringsfel som användaren kanske bara stöter på under mycket speciella omständigheter, men som kan orsaka förvirring när det väl inträffar.
Även detta har rättats.
IMAP är det protokoll som de flesta moderna e-postkonton använder. Till skillnad från klassisk POP3 ligger meddelandena normalt kvar på servern och Thunderbird synkroniserar mappar, lässtatus och annan information.
I version 156 har Mozilla arbetat med prestandaproblem som kunde uppstå för konton med mycket stora mängder mappar.
Problem med prenumeration på undermappar har också rättats.
För användare med stora e-postarkiv eller komplicerade mappstrukturer kan förbättringarna därför vara märkbara.
Det äldre POP3-protokollet används fortfarande av många e-postservrar.
I Thunderbird 156 har utvecklarna bland annat rättat ett fel där mappar med långa namn kunde dupliceras.
E-postmeddelanden kunde också ibland misslyckas med att markeras som nya, och funktionen för att manuellt hämta meddelanden kunde i vissa situationer sluta fungera.
Dessa problem ska nu vara åtgärdade.
SMTP används när Thunderbird skickar e-post.
Ett fel i autentiseringen kunde tidigare orsaka problem om användarnamnet innehöll tecken utanför den vanliga ASCII-uppsättningen.
Det kan exempelvis handla om bokstäver som å, ä och ö, eller tecken från andra skriftsystem.
Thunderbird 156 rättar problemet och förbättrar därmed stödet för internationella användarkonton.
Thunderbird har inbyggt stöd för både OpenPGP och S/MIME, två tekniker som kan användas för att signera och kryptera e-post.
En digital signatur kan visa att ett meddelande verkligen kommer från den påstådda avsändaren och att innehållet inte har ändrats på vägen.
Kryptering gör i stället att innehållet inte kan läsas utan rätt kryptografisk nyckel.
Thunderbird 156 rättar bland annat ett problem med OpenPGP-signering via extern GnuPG när den primära kryptografiska nyckeln själv saknar möjlighet att signera.
Ett annat säkerhetsrelaterat fel gjorde att externt innehåll kunde laddas i krypterade meddelanden som öppnades direkt från filer. Även detta ska nu vara åtgärdat.
Thunderbird har under senare år fått allt bättre stöd för Microsofts e-postmiljöer.
Version 156 rättar problem med anpassad OAuth för Exchange.
Programmet hanterar dessutom situationer bättre där en Exchange-server innehåller arkivmappar som inte stöds av EWS, Exchange Web Services. Sådana mappar ska inte längre kunna stoppa synkroniseringen av hela brevlådan.
Thunderbird innehåller även en fullständig kalenderfunktion med stöd för bland annat CalDAV.
Ett tidigare problem var att små skillnader mellan stora och små bokstäver i en CalDAV-e-postadress kunde göra att Thunderbird trodde att det handlade om olika användare.
Det kunde i sin tur leda till dubbla kalenderinbjudningar.
Accepterade CalDAV-inbjudningar kunde dessutom ibland sparas i fel kalender.
Båda problemen är rättade i Thunderbird 156.
Version 156 innehåller även ett stort antal mindre rättningar.
Bland annat går det åter att återställa Thunderbird från systemfältet i Windows med Enter-tangenten.
Inline-bilagor ska inte längre kunna ändra meddelandets innehållstyp på fel sätt, och Thunderbird har rättat ett problem där ogiltiga mottagaradresser kunde dyka upp när ännu ej bekräftade mottagare sparades.
Inställningar för mappar kunde dessutom återställas efter att en mapp bytt namn, och mappnamn kunde under vissa omständigheter ersättas med hash-liknande namn om programmets lokala cache försvann.
Även dessa problem har fått rättningar.
Thunderbird 156 innehåller kanske inte någon enskild funktion som helt förändrar hur programmet ser ut eller används.
I stället handlar utgåvan till stor del om sådant som är minst lika viktigt för ett e-postprogram: stabil kommunikation med servrar, säkrare autentisering, korrekt hantering av bilagor och färre problem med synkronisering.
För vanliga användare betyder det i första hand färre märkliga fel. För företag och systemadministratörer innebär versionen dessutom bättre möjligheter att styra hur Thunderbird får användas.
Och för dem som använder Thunderbird tillsammans med stora IMAP-konton, Exchange, OpenPGP eller CalDAV finns flera förbättringar som kan märkas direkt i den dagliga användningen.
https://www.thunderbird.net/en-US/thunderbird/156.0/releasenotes
Mozilla har släppt Firefox 156 med flera förbättringar under huven. Den inbyggda PDF-läsaren kan nu starta upp till 45 procent snabbare, samtidigt som webbläsaren använder mindre resurser vid visning av stora bilder och får flera förbättringar för Android, multimedia och företagsmiljöer.

Mozilla har släppt Firefox 156, och den här gången ligger mycket av fokus på prestanda och effektivare användning av datorns resurser. Bland nyheterna finns en betydligt snabbare PDF-läsare, lägre minnes- och processoranvändning för stora bilder och flera förbättringar för Android.
Den kanske mest märkbara förändringen finns i Firefox inbyggda PDF-läsare. Enligt Mozilla kan den nu starta upp till 45 procent snabbare än tidigare.
För den som ofta öppnar manualer, fakturor, rapporter eller andra PDF-dokument direkt i webbläsaren kan skillnaden därför bli påtaglig. Firefox behöver inte starta ett separat PDF-program, utan dokumentet visas direkt i en vanlig flik.
Firefox 156 har också blivit effektivare på att hantera stora JPEG-bilder.
Moderna digitalkameror och mobiltelefoner kan skapa bilder med mycket hög upplösning. När en sådan bild visas på en webbsida behöver webbläsaren ofta skala ned den till en betydligt mindre storlek.
Tidigare kunde även en bild som såg liten ut på skärmen kräva relativt mycket arbetsminne och processorkraft eftersom webbläsaren fortfarande behövde behandla den stora ursprungsbilden.
Firefox 156 har förbättrat denna haOm man skalar bort vad slöddret i miljonprogrammet har röstat på, så hade Tidö vunnit. Men trojanerna håller på att ta över Sverige.ntering och ska därför använda mindre minne och mindre processorkraft när stora JPEG-bilder visas nedskalade.
Det kan framför allt märkas på äldre datorer eller system med begränsat arbetsminne.
Android-versionen får också flera förändringar.
När Firefox spelar upp exempelvis musik, radio eller video kan mediaspelaren i Androids notifieringsfält nu visa knappar för föregående och nästa, tillsammans med en tidslinje där användaren kan hoppa framåt eller bakåt i innehållet.
På telefoner och surfplattor med Android 14 eller senare använder Firefox dessutom Androids vanliga delningsmeny.
Firefox-specifika funktioner finns ändå kvar, exempelvis möjligheten att skicka en flik till en annan enhet eller skanna en QR-kod.
Firefox 156 innehåller även en förbättring för datorer som kör Windows på ARM-processorer.
Vid WebRTC-baserade videosamtal kan webbläsaren nu använda hårdvaruaccelererad H.264-avkodning.
Det innebär att grafik- eller videohårdvaran kan göra en större del av arbetet i stället för att processorn behöver avkoda videoströmmen i mjukvara.
Resultatet kan bli lägre processorbelastning, bättre batteritid och jämnare videosamtal.
Mozilla har även åtgärdat ett problem med FLAC-ljud med hög samplingsfrekvens i MP4-filer. Sådant ljud kunde tidigare misslyckas med uppspelningen på vissa webbplatser.
Även Picture-in-Picture, där en video kan visas i ett litet flytande fönster ovanpå andra program, har förbättrats.
Undertexter visas nu korrekt även om användaren aktiverar dem efter att Picture-in-Picture-fönstret redan har öppnats.
Alla förbättringar i en webbläsare handlar inte om nya funktioner. Firefox 156 innehåller också ett antal rättningar av problem som användare kunnat stöta på i vardagen.
Ett fel gjorde exempelvis att en bild som drogs inuti vissa avancerade textredigerare kunde ersättas av en lång textsträng i stället för att flyttas.
Mozilla har också rättat problem med sökfältet i Firefox Split View och med bokmärkesmappar där innehållet i vissa situationer kunde hamna utanför den mapp användaren flyttade.
För Windows-användare har ett fel med automatiskt döljande aktivitetsfält också korrigerats.
En mer tekniskt intressant rättning gäller DNS over HTTPS, ofta förkortat DoH.
DNS fungerar ungefär som internets telefonkatalog och översätter exempelvis ett domännamn till den IP-adress som datorn behöver för att hitta servern.
DNS over HTTPS krypterar dessa förfrågningar så att de inte lika enkelt kan avlyssnas eller manipuleras på vägen.
I vissa situationer kunde Firefox dock få problem att ansluta till webbplatser när DoH var aktiverat och destinationen saknade stöd för HTTPS. Detta ska nu vara korrigerat.
Firefox används även i företag, skolor och andra organisationer där administratörer centralt kan bestämma hur webbläsaren ska fungera.
Firefox 156 utökar dessa så kallade enterprise policies.
Policyn för Firefox startsida får bland annat stöd för inställningen Widgets, vilket gör det möjligt för administratörer att styra vilka produktivitetsfunktioner som ska visas på sidan för nya flikar.
Dessutom får SitePolicies en inställning kallad DisableServiceWorkers.
Service Workers är små program som webbplatser kan köra i bakgrunden i webbläsaren. De används bland annat för webbappar, push-notiser, cachelagring och funktioner som fungerar även när internetanslutningen är dålig.
I en företagsmiljö kan administratören nu blockera Service Workers för specifika webbplatser.
Firefox 156 kommer bara omkring två veckor efter Firefox 155.
Mozilla arbetar med en snabbare utgivningstakt där nya versioner av webbläsaren kan komma med ungefär två veckors mellanrum. Det innebär att förbättringar och felrättningar kan nå användarna snabbare än med längre versionscykler.
Samtidigt innebär det att versionsnumret på Firefox kommer att öka betydligt snabbare än tidigare.
Firefox 156 finns för Linux, Windows och macOS.
Windows- och macOS-användare får normalt den nya versionen automatiskt genom Firefox uppdateringsfunktion.
På Linux beror det på hur Firefox installerades. Användare som installerat webbläsaren via sin Linuxdistribution får normalt versionen när distributionens paketansvariga har gjort den tillgänglig i programförråden.
Firefox 156 är alltså ingen version fylld med stora visuella förändringar. I stället handlar uppdateringen främst om sådant som ofta betyder mer i längden: snabbare PDF-visning, effektivare minnesanvändning, bättre multimedia och ett stort antal mindre felrättningar.
För användare med lite äldre datorer är framför allt den minskade resursförbrukningen intressant. När en webbläsare både använder mindre minne och gör mindre arbete på processorn kan det bidra till att även äldre datorer känns snabbare i vanlig webbanvändning.
https://ftp.mozilla.org/pub/firefox/releases/156.0
> Version: Firefox 156
> Utvecklare: Mozilla
> Plattformar: Linux, Windows, macOS och Android
> PDF-läsaren kan starta upp till 45 % snabbare
> Lägre minnes- och processoranvändning för stora JPEG-bilder
> Förbättrad mediehantering i Android
> Hårdvaruaccelererad H.264-avkodning för WebRTC på Windows ARM64
> Flera rättningar för DNS over HTTPS, Picture-in-Picture och bokmärken
Navidrome 0.64 har släppts med stöd för Jellyfin-kompatibla musikappar, snabbare spellistor, smartare sortering och en helt omarbetad hantering av albumomslag. För den som föredrar att lagra och strömma sin egen musik i stället för att vara beroende av Spotify, Apple Music eller andra kommersiella tjänster är uppdateringen särskilt intressant.

Navidrome är en öppen källkodsbaserad musikserver som kan köras på exempelvis en Linux-server, NAS eller liten hemdator. Musiken lagras lokalt på den egna utrustningen, medan Navidrome organiserar biblioteket och gör det möjligt att strömma musiken till datorer, telefoner och andra enheter.
Med Navidrome 0.64 tar projektet flera steg mot att fungera tillsammans med ännu fler musikappar.
Den största nyheten är ett experimentellt stöd för Jellyfin Music API.
Jellyfin är precis som Navidrome en självhostad medieplattform, men används inte bara för musik utan även för exempelvis filmer och TV-serier. Runt Jellyfin har det vuxit fram ett stort antal klientprogram.
Navidromes nya stöd innebär att musikappar som normalt är utvecklade för Jellyfin i framtiden även kan användas tillsammans med Navidrome.
Bland apparna som nämns finns Finamp och Jellify.
Funktionen är fortfarande experimentell och därför avstängd som standard. Den som vill prova den måste aktivera den i Navidromes konfiguration.
Det här kan på sikt bli en viktig förändring. En självhostad server är nämligen bara så användbar som de appar som kan ansluta till den. Genom att stödja fler etablerade gränssnitt kan Navidrome bli kompatibelt med betydligt fler klienter utan att varje app behöver utvecklas specifikt för Navidrome.
En annan större förändring finns bakom kulisserna.
Navidrome har fått en omarbetad pipeline för albumomslag och annan grafik.
Tidigare kunde hämtning och bearbetning av omslagsbilder påverka hur snabbt innehållet visades. I den nya versionen sker större delar av arbetet i bakgrunden.
När ett albumomslag ännu inte hunnit laddas visas först en suddig lågupplöst version. Den ersätts sedan automatiskt av den fullständiga bilden.
Tekniken är vanlig på moderna webbplatser och gör att sidan upplevs som snabbare, eftersom användaren inte behöver vänta på att alla stora bilder ska laddas innan innehållet visas.
Navidrome har dessutom blivit försiktigare när externa tjänster används för att hitta albumomslag. Förfrågningarna begränsas och systemet försöker inte lika ofta hämta bilder som tidigare saknats.
Det minskar både onödig nätverkstrafik och belastningen på externa bildtjänster.
Även webbgränssnittet har fått flera förbättringar.
Spellistor kan nu markeras som favoriter. Det går därefter att filtrera listan så att bara favoritspellistor visas.
För personer med många spellistor är det en liten men praktisk förändring. Funktionen gör det exempelvis enklare att hålla ett stort arkiv samtidigt som de mest använda listorna finns lättillgängliga.
Det har dessutom lagts till nya kommandon för Refresh Metadata, alltså att uppdatera metadata för artister och album.
Det kan vara användbart när informationen i musikfilerna har ändrats utan att själva ljudfilerna flyttats.
Navidrome har också fått fler visuella teman.
De nya alternativen heter Catppuccin Mocha och Catppuccin Frappé.
Catppuccin är ett populärt färgtema inom Linux- och utvecklarvärlden och finns bland annat för terminalprogram, textredigerare och skrivbordsmiljöer.
Det tidigare Macchiato-temat har samtidigt uppdaterats så att färgerna bättre överensstämmer med den officiella Catppuccin-paletten.
Användaren kan dessutom välja vilken del av Navidrome som ska visas direkt efter inloggning. Förutom tidigare alternativ kan bland annat Artister, Låtar, Spellistor och Radio användas som startsida.
Har man några hundra album spelar prestanda kanske inte särskilt stor roll.
Men Navidrome används även av personer med bibliotek som innehåller tiotusentals eller hundratusentals låtar.
Därför har utvecklarna lagt mycket arbete på databasen.
Import av stora spellistor har enligt projektet blivit betydligt snabbare. Filtrering efter genre och artist har också byggts om så att databasen kan använda indexerade relationstabeller.
Det låter tekniskt, men resultatet är enkelt: databasen behöver söka igenom mindre information för varje fråga.
Det kan göra stor skillnad när musikbiblioteket växer.
Navidrome 0.64 introducerar dessutom något som kallas natural sorting, eller naturlig sortering.
Datorer sorterar traditionellt text tecken för tecken. Därför kan en lista bli:
Track 1
Track 10
Track 11
Track 2
Track 3
För en människa känns det naturligare med:
Track 1
Track 2
Track 3
Track 10
Track 11
Den nya funktionen gör just detta.
Naturlig sortering måste dock aktiveras manuellt genom inställningen EnableNaturalSorting.
Även den som administrerar Navidrome från kommandoraden får flera nya verktyg.
Det finns bland annat nya kommandon för att undersöka och uppdatera albumomslag.
Verktygen missing list och missing fix kan hjälpa till när musikfiler har flyttats och Navidromes databas därför pekar mot gamla sökvägar.
Dessutom finns nya funktioner för att kontrollera och reparera sökindex.
Kommandot doctor kan användas för att hitta problem, medan sökindex kan byggas om om databasen blivit skadad.
För personer som driver stora Navidrome-installationer kan sådana verktyg vara minst lika viktiga som förbättringarna i webbgränssnittet.
När musik skickas från servern till en spelare behöver ljudet ibland konverteras till ett annat format. Detta kallas transcoding.
Navidrome har nu blivit bättre på att undvika onödigt arbete.
Om musikfilen redan använder det format som klienten kräver behöver servern inte längre koda om filen en extra gång.
Det sparar processorresurser och kan dessutom ge snabbare uppspelning.
Transkodade FLAC-strömmar som skickas genom pipes går nu också att söka i, vilket gör det möjligt att hoppa framåt och bakåt i låten.
Flera problem med avbrutna transkodade strömmar har samtidigt rättats, liksom felaktig rapportering av MIME-typ för AAC-ljud.
Den kanske viktigaste tekniska förändringen är samtidigt en som vanliga användare knappast kommer att märka.
Navidrome flyttar i version 0.64 alla interna ID-nummer till ett gemensamt 128-bitars Base62-format.
ID-numren används internt för att identifiera exempelvis låtar, album, artister och spellistor.
Eftersom ändringen påverkar samtliga tabeller i databasen behöver Navidrome genomföra en omfattande migrering vid uppgraderingen.
Därför rekommenderar utvecklarna uttryckligen att man säkerhetskopierar Navidromes databas innan uppgraderingen.
Det är särskilt viktigt för större installationer där databasen innehåller många spellistor, användarkonton och annan information som inte enkelt kan återskapas genom att bara läsa in musikfilerna igen.
Navidrome 0.64 innehåller kanske ingen enskild funktion som förändrar hur vi lyssnar på musik.
Men tillsammans visar förändringarna hur mogen den självhostade musikvärlden börjar bli.
För några år sedan innebar en egen musikserver ofta ett ganska tekniskt system med begränsat appstöd. I dag finns webbspelare, mobilappar, fjärråtkomst, automatiska albumomslag, transkodning och gränssnitt som på många sätt liknar kommersiella streamingtjänster.
Skillnaden är att musikbiblioteket fortfarande ligger på din egen server.
Navidromes nya Jellyfin-stöd kan dessutom göra gränsen mellan olika öppna medieplattformar ännu mindre tydlig.
För användare som vill behålla kontrollen över sin musiksamling, samtidigt som de vill ha bekvämligheten hos en modern streamingtjänst, blir Navidrome därmed ett allt mer intressant alternativ.
https://github.com/navidrome/navidrome/releases/tag/v0.64.0
Program: Navidrome
Typ: Självhostad musikserver och streamer
Licens: Öppen källkod
Version: 0.64
Nyhet: Experimentellt stöd för Jellyfin Music API
Kompatibla klienter: Bland annat Finamp och Jellify
Övriga nyheter: Ny hantering av albumomslag, favoritmarkerade spellistor, naturlig sortering, snabbare import och nya Catppuccin-teman.
Viktigt: Version 0.64 ändrar Navidromes interna ID-format och migrerar databasen. Säkerhetskopiera databasen före uppgradering.
Raspberry Pi har länge varit favoritvalet för billiga hemmaservrar och hobbyprojekt. Men i takt med att priserna har stigit kan en gammal bärbar dator vara ett både billigare och kraftfullare alternativ. Med bättre kompatibilitet, inbyggd lagring och fler anslutningar kan en tio år gammal laptop få nytt liv som filserver, Docker-maskin, Home Assistant-server eller litet hemmalabb.

Raspberry Pi har länge varit ett självklart val för den som vill experimentera med Linux, nätverk, hemautomation och egna servrar. De små enkortsdatorerna är kompakta, strömsnåla och har gjort det möjligt för mängder av entusiaster att bygga avancerade projekt för relativt lite pengar.
Men för den som framför allt vill bygga en hemmaserver är Raspberry Pi inte längre alltid det mest ekonomiska eller praktiska valet.
En gammal bärbar dator som redan står oanvänd i ett skåp kan i många fall vara både snabbare, enklare att använda och bättre utrustad.
Det som gör äldre bärbara datorer intressanta som servrar är att de är kompletta datorer från början.
En vanlig laptop innehåller redan:
För en Raspberry Pi behöver flera av dessa delar ofta köpas separat. Förutom själva datorn kan man exempelvis behöva nätadapter, chassi, kylning, minneskort och ibland en SSD eller NVMe-adapter.
Har man redan en äldre bärbar dator blir startkostnaden däremot i praktiken noll kronor.
En av de största skillnaderna ligger i processorarkitekturen.
Raspberry Pi använder ARM-processorer, medan de flesta äldre PC-datorer använder Intel- eller AMD-processorer baserade på x86-64.
ARM har blivit betydligt bättre understött under senare år, men många serverprogram och virtualiseringsplattformar har fortfarande sitt starkaste stöd på x86.
Det gäller särskilt om man vill experimentera med:
En äldre PC kan exempelvis köra vanliga versioner av Debian, Ubuntu Server eller Proxmox utan att man behöver leta efter särskilda ARM-versioner.
Det gör ofta en gammal laptop enklare att använda som generell testserver.
En tio eller femton år gammal bärbar dator kan verka föråldrad jämfört med dagens maskiner, men som server är kraven ofta betydligt lägre än på en modern arbetsdator.
En äldre Intel Core i5 eller Core i7 kan utan större problem räcka för exempelvis en webbserver, filserver, DNS-server eller ett antal Docker-containrar.
Även virtualisering kan fungera förvånansvärt bra.
Har datorn exempelvis 8 eller 16 GB RAM kan man köra flera mindre virtuella Linux-servrar samtidigt.
Det betyder att en gammal laptop kan fungera som ett litet hemmalabb där man experimenterar med nätverk och serversystem utan att behöva köpa särskild serverhårdvara.
Lagringen är ytterligare ett område där en vanlig dator ofta har ett försprång.
Raspberry Pi har traditionellt startat från microSD-kort. Det fungerar bra för många enklare projekt, men minneskort har begränsad livslängd när de utsätts för många skrivningar.
Serverprogram kan skriva betydande mängder data genom exempelvis:
Därför är SSD-lagring normalt ett betydligt bättre alternativ.
Många äldre laptops har redan en SATA-SSD, och modeller som ursprungligen levererades med mekanisk hårddisk kan ofta uppgraderas billigt.
Vissa äldre datorer har dessutom plats för ytterligare en 2,5-tumsdisk.
Det kan vara praktiskt om datorn ska användas som exempelvis filserver eller backupserver.
Servrar körs normalt utan bildskärm och administreras över nätverket med exempelvis SSH.
Men den som experimenterat med servrar vet att nätverket ibland slutar fungera.
Det kan räcka med en felaktig IP-konfiguration, brandväggsregel eller uppdatering för att SSH-anslutningen ska försvinna.
På en Raspberry Pi innebär det ofta att man måste leta fram skärm, tangentbord och eventuellt adapterkablar.
En laptop har redan allt detta inbyggt.
Om nätverket havererar öppnar man helt enkelt locket och felsöker direkt på datorn.
För ett experimentellt hemmalabb är det en ganska stor fördel.
En gammal laptop är dock inte perfekt som server.
Den första frågan är energiförbrukningen.
En Raspberry Pi kan ofta arbeta med några få watts effekt medan en äldre bärbar PC kan förbruka betydligt mer.
Skillnaden kan bli märkbar om datorn ska vara igång dygnet runt under flera år.
Det är därför klokt att mäta den verkliga energiförbrukningen med en elmätare.
En äldre laptop som ligger kring exempelvis 10–15 watt i tomgång kan fortfarande vara mycket rimlig som hemmaserver. En gammal speldator som drar 60–100 watt i vila är betydligt mindre attraktiv.
Laptopbatteriet kan vid första anblicken verka vara en perfekt reservkraftlösning.
Om strömmen försvinner fortsätter servern trots allt att fungera en stund.
Problemet är att gamla litiumbatterier kan försämras med tiden.
Om datorn ska stå inkopplad dygnet runt bör batteriets skick därför kontrolleras regelbundet.
På vissa datorer går det att ställa in en maximal laddningsnivå på exempelvis 70 eller 80 procent. Det minskar belastningen på batteriet.
Har datorn ett löstagbart och mycket gammalt batteri kan det i vissa fall vara bättre att helt enkelt ta bort det.
Svullna eller skadade batterier ska inte användas.
Det kan också vara frestande att stänga laptopens lock när datorn används som server.
Det är inte alltid en bra idé.
På vissa modeller sitter luftintag eller ventilationsöppningar nära tangentbordet, skärmen eller gångjärnen. Ett stängt lock kan då försämra kylningen.
Dessutom kan värmen från datorn påverka bildskärmen och batteriet.
En gammal laptop som ska arbeta kontinuerligt bör därför placeras så att luft kan cirkulera ordentligt.
Raspberry Pi har samtidigt egenskaper som en vanlig laptop saknar.
Den viktigaste är GPIO-anslutningarna.
De gör det möjligt att direkt koppla in:
För robotik, elektronik och hemautomation är Raspberry Pi därför fortfarande mycket användbar.
Den är också betydligt mindre och kan dra mycket lite ström.
För projekt som ska monteras permanent på en vägg, i ett apparatskåp eller tillsammans med elektronik är en liten enkortsdator ofta betydligt smidigare.
Och för riktigt enkla sensorprojekt behövs ibland inte ens en Raspberry Pi. Mikrokontroller som ESP32 eller Raspberry Pi Pico kan vara både billigare och ännu mer strömsnåla.
Det kanske mest intressanta argumentet för gamla laptops handlar dock inte om prestanda.
Det handlar om återbruk.
En dator kan vara för gammal för moderna versioner av Windows men fortfarande ha mer än tillräckligt med kapacitet för att köra Linux och serverprogram.
Genom att installera exempelvis Debian eller Ubuntu Server kan en maskin som annars skulle ha blivit elektronikskrot få flera års extra livslängd.
Den kan användas som:
Det behöver alltså inte alltid köpas ny hårdvara för att bygga ett hemmalabb.
I många fall står den lämpligaste servern redan hemma i garderoben.
Raspberry Pi är fortfarande en fantastisk plattform för elektronik, utbildning och strömsnåla projekt.
Men när uppgiften huvudsakligen handlar om att köra serverprogram är en gammal bärbar PC ofta ett minst lika intressant alternativ.
Man får vanligtvis kraftfullare processor, mer RAM, bättre lagringsmöjligheter, fler anslutningar och betydligt bredare kompatibilitet med serverprogram.
Dessutom finns skärm och tangentbord redan på plats när något behöver felsökas.
För den som har en tio år gammal laptop liggande kan det därför vara värt att tänka en extra gång innan den lämnas till återvinningen.
Den kanske inte längre är någon särskilt modern persondator.
Men den kan fortfarande bli en utmärkt liten server.
En äldre bärbar dator kan ofta fungera utmärkt som NAS, filserver, Docker-server eller mindre hemmalabb.
> Tips: Har datorn plats för två lagringsenheter kan den ena användas för Linux och den andra för filer eller säkerhetskopior.
Nästa stora version av KDE Plasma börjar ta form. Plasma 6.8 får bland annat ett nytt temasystem, bättre säkerhetskopiering, snabbare fjärrskrivbord, förbättrad grafik och flera nyheter för Wayland.

KDE Plasma 6.8 planeras att släppas den 14 oktober 2026. Betaversionen finns redan ute för testning, vilket betyder att funktionerna nu börjar bli tillräckligt färdiga för att ge en tydlig bild av vad som kommer i den färdiga versionen.
Det handlar inte om någon total ombyggnad av Plasma. I stället ligger mycket av arbetet på att förbättra sådant som redan finns: grafik, fjärrstyrning, tillgänglighet, säkerhetskopiering och integrationen med Wayland.
En av de mer intressanta nyheterna är KDE nya temasystem Union.
I ett Linux-skrivbord används flera olika tekniker för att skapa programmens gränssnitt. Traditionella KDE-program som Dolphin och Kate använder ofta QtWidgets, medan nyare delar av Plasma och många moderna program använder QtQuick.
Problemet är att olika tekniker inte alltid reagerar exakt likadant på teman och grafiska inställningar.
Union är tänkt att minska dessa skillnader och göra det lättare att skapa ett mer konsekvent utseende i hela KDE-miljön.
I Plasma 6.8 fungerar Union nu både med QtWidgets- och QtQuick-program.
Tekniken är fortfarande under utveckling och KDE beskriver den som en technology preview. Den som vill testa kan välja det nya alternativet Breeze (Union) under:
Systeminställningar → Färger och teman → Programstil
Behind the scenes, KWin now supports the Wayland commit_timing protocol. Plasma 6.8 also brings many crash fixes, including ones for logout, malformed D-Bus shortcut requests, and a problem where a bad XWayland configuration file could stop KWin from starting XWayland.
Man bör dock räkna med vissa grafiska fel eftersom tekniken ännu inte är färdig.
Programmet Kup blir nu officiellt en del av KDE Plasma.
Kup är ett verktyg för automatiska säkerhetskopior. Användaren kan exempelvis ställa in att hemkatalogen regelbundet ska kopieras till en extern hårddisk eller en nätverksserver.
När Kup nu inkluderas i Plasma kommer programmet också att följa KDE normala utvecklings- och utgivningscykel.
KDE hoppas dessutom att fler Linuxdistributioner ska börja installera Kup som standard.
Det kan göra säkerhetskopiering betydligt mer lättillgängligt för vanliga användare. I stället för att installera och konfigurera ett separat backup-program finns funktionerna direkt i skrivbordsmiljön.
Plasma har under de senaste versionerna fått allt bättre stöd för fjärrstyrning genom RDP, samma protokollfamilj som bland annat används av Microsoft Remote Desktop.
I Plasma 6.8 förbättras detta på flera områden.
Urklipp kan nu delas i båda riktningarna. Det betyder att text eller andra kompatibla data kan kopieras på den lokala datorn och klistras in på fjärrdatorn – och tvärtom.
Det tillkommer också ett nytt fjärrskrivbordsläge där datorns fysiska skärmar låses när en fjärranslutning görs.
Den fjärranslutna användaren får i stället en virtuell skärm.
Det är särskilt användbart på datorer som används både lokalt och för fjärradministration eftersom personen vid datorn inte automatiskt behöver se vad fjärranvändaren gör.
Bildkvaliteten kan dessutom anpassas efter nätverkets tillgängliga bandbredd.
KDE har också gjort flera förändringar för att minska fördröjningen vid skärmdelning och fjärrskrivbord.
En annan förändring gäller triple buffering.
Tekniken innebär förenklat att grafikkortet arbetar med tre bildbuffertar i stället för två. Det kan göra att skrivbordets animationer och bildväxling upplevs jämnare när datorn är hårt belastad.
Tidigare har KDE varit försiktigt med att aktivera funktionen på NVIDIA-grafikkort eftersom vissa drivrutiner och kombinationer av hårdvara kunde orsaka problem.
I Plasma 6.8 bedömer KDE att dessa problem har lösts tillräckligt bra.
Triple buffering kommer därför att vara aktiverat som standard även på NVIDIA-system.
För användaren kan resultatet framför allt märkas som jämnare animationer och färre små hack i gränssnittet.
Tillgängligheten förbättras också.
Plasma får bland annat en inbyggd funktion för dwell clicking.
Det innebär att systemet automatiskt kan registrera ett musklick när pekaren hålls stilla över en viss punkt under en bestämd tid.
Funktionen är användbar för personer som har svårt att använda en vanlig musknapp men ändå kan styra pekaren.
Skärmläsare får dessutom möjlighet att fråga KWin vilket fönster som befinner sig under muspekaren.
Det gör det lättare för hjälpmedelsprogram att förstå vad som visas på skärmen.
Även vanlig musanvändning förändras.
Plasmas funktion för rullning med musens mittenknapp fungerar nu som ett växlingsläge.
Man klickar en gång på mittenknappen för att starta automatisk rullning och klickar igen för att avsluta den.
Tidigare behövde knappen hållas nedtryckt.
Det liknar den funktion för automatisk rullning som länge funnits i flera webbläsare.
KDE urklippshanterare får flera mindre förbättringar.
Inställningar för kopierade bilder och så kallade MIME-åtgärder har gjorts tydligare.
Åtgärdsknapparna i urklippshistoriken visas dessutom först när muspekaren placeras över ett objekt eller när objektet får tangentbordsfokus.
Det ger mer utrymme för själva innehållet, särskilt när längre textstycken finns sparade i urklippet.
Även skärmtangentbordet förbättras.
På inloggnings- och låsskärmen ska knappen Visa skärmtangentbord alltid öppna tangentbordet, oavsett andra inställningar.
Widgeten för inmatningsmetoder har också byggts om och ger bättre kontroll över när skärmtangentbordet ska visas.
Det går exempelvis att öppna tangentbordet manuellt även när ett äldre XWayland-program används.
Plasma 6.8 innehåller också många mindre förbättringar.
Programstartaren Kickoff anpassar nu sin bredd bättre så att poster i sidomenyn inte lika lätt behöver rullas.
Sidan Snabbinställningar i Systeminställningar visar dessutom ett antal standardsidor direkt.
Tidigare kunde sidan upplevas som nästan tom innan Plasma hade hunnit lära sig vilka inställningar användaren ofta öppnar.
Widgeten för ström och batteri använder nu siffror med fast bredd för batteriprocenten. Det innebär att gränssnittet inte flyttar sig när exempelvis 99 % ändras till 100 %.
Tangentbordsnavigeringen i den digitala klockan har också förbättrats.
Kalenderhändelser kan dessutom visa sina beskrivningar direkt utan att användaren först måste hålla muspekaren över dem.
Ett stort utvecklingsområde inom KDE är grafikhanteraren KWin.
Plasma 6.8 förbättrar både prestanda och energieffektivitet för helskärmsinnehåll på Intel- och NVIDIA-grafik när funktioner som HDR, ICC-färgprofiler eller Night Light används.
Det kan bland annat minska onödigt arbete i grafikprocessorn och därmed i vissa situationer även sänka energiförbrukningen.
KWin får också stöd för HDR-material som använder överföringsfunktionen HLG – Hybrid Log-Gamma.
HLG används bland annat inom TV- och videoproduktion och är konstruerat för att fungera både med HDR- och traditionella bildsystem.
Program som använder KDE KPipeWire, däribland Spectacle, får också förbättringar.
Skärminspelningar ska kunna få bättre bildkvalitet.
KDE har dessutom optimerat flera av SVG-filerna som används av standardtemat Breeze.
Det minskar mängden grafikminne, VRAM, som behövs för att visa skrivbordet.
På moderna datorer är skillnaden kanske inte dramatisk, men lägre minnesanvändning är särskilt intressant på äldre datorer och system med integrerad grafik.
Bakom kulisserna innehåller Plasma 6.8 ytterligare förbättringar för Wayland.
KWin får bland annat stöd för Wayland-protokollet commit_timing.
Protokollet gör det möjligt för program och grafiksystemet att bättre samordna när nya bildrutor ska presenteras.
Det är ytterligare en liten byggsten i arbetet med att minska fördröjningar och skapa jämnare grafik i Wayland-miljöer.
KDE har under flera år successivt flyttat allt mer fokus från det äldre X11-systemet till Wayland, och Plasma 6.8 fortsätter den utvecklingen.
Som vanligt innehåller versionen dessutom en lång rad felrättningar.
Bland annat har KDE arbetat med krascher som kunde inträffa vid utloggning och problem som kunde orsakas av felaktiga D-Bus-anrop.
Ett särskilt fel kunde göra att en trasig konfigurationsfil för XWayland hindrade KWin från att starta XWayland över huvud taget.
Även detta har rättats.
KDE Plasma 6.8 verkar framför allt bli en version där flera tekniker som introducerats under Plasma 6-generationen börjar mogna.
Wayland-integrationen fortsätter förbättras, fjärrskrivbordet blir mer användbart och säkerhetskopiering blir en tydligare del av själva skrivbordsmiljön.
Samtidigt arbetar KDE vidare med områden som HDR, tillgänglighet och effektivare grafik.
För vanliga användare är det kanske inte en enskild funktion som förändrar hela skrivbordet.
Men summan av många mindre förbättringar kan göra Plasma både snabbare, stabilare och enklare att använda – vilket ofta är precis vad man vill ha från en mogen skrivbordsmiljö.
https://linuxiac.com/kde-plasma-6-8-heres-whats-coming/
Debian 13 har fått sin sjunde större underhållsuppdatering. Debian 13.7 innehåller 107 säkerhetsuppdateringar och rättningar för ytterligare 106 paket. För den som redan använder Debian 13 behövs ingen ominstallation – en vanlig systemuppdatering räcker.

Debian är känt för att förändras försiktigt. I stället för att hela tiden introducera stora nyheter lägger utvecklarna mycket arbete på att hålla den stabila versionen säker och välfungerande.
Debian 13.7 är ett tydligt exempel på detta.
Versionen är en så kallad point release, eller underhållsversion, av Debian 13 ”Trixie”. Det innebär att det fortfarande är samma Debian 13 som tidigare, men installationsmedierna och ett stort antal programpaket har uppdaterats med de rättningar som kommit sedan den föregående utgåvan.
Totalt ingår 107 säkerhetsrelaterade uppdateringar och korrigeringar för 106 andra paket.
För den som redan kör Debian 13 är Debian 13.7 egentligen mindre dramatiskt än versionsnumret kan antyda.
Har datorn uppdaterats regelbundet har många av säkerhetsrättningarna redan installerats.
Det räcker normalt att köra:
sudo apt update
sudo apt upgrade
Efter uppdateringen har systemet i praktiken fått samma programuppdateringar som ingår i Debian 13.7.
Den nya versionen är därför framför allt viktig för den som ska installera Debian på en ny dator eller server, eftersom installationsfilerna nu redan innehåller de senaste korrigeringarna.
Debians installationsprogram har byggts om inför version 13.7 och använder nu Linux-kärnans 6.12.107+deb13 ABI.
Det betyder bland annat att installationsprogrammet har fått de senaste drivrutins-, stabilitets- och säkerhetsrättningarna som Debian inkluderat i sin Linux 6.12-kärna.
Det kan vara särskilt betydelsefullt på nyare datorer där stöd för lagringsenheter, nätverkskort och annan hårdvara ibland förbättras genom kärnuppdateringar.
Debians paket för Linux säkerhetsgranskning, audit, har dessutom fått stöd för 64-bitars RISC-V.
RISC-V är en öppen processorarkitektur som på senare år fått allt större betydelse inom allt från små inbyggda system till servrar och utvecklingsdatorer.
Användare av skrivbordsmiljön Cinnamon får också en konkret förbättring.
Ett problem som kunde hindra Cinnamon från att hämta och uppdatera sina så kallade spices har åtgärdats.
Spices är samlingsnamnet för bland annat:
Det handlar alltså om de små komponenter som gör det möjligt att anpassa Cinnamon-skrivbordet med extra funktioner och annat utseende.
En av de mer centrala komponenterna som uppdaterats är glibc, GNU C Library.
glibc används av en mycket stor del av programmen i ett Linux-system och fungerar som ett slags brygga mellan programmen och själva operativsystemet.
I Debian 13.7 rättas bland annat problem som kan orsaka buffer overflow och buffer underflow.
En buffer overflow innebär förenklat att ett program försöker skriva mer information till ett minnesområde än vad som får plats där. Sådana fel kan leda till krascher och i värsta fall användas för att angripa ett system.
glibc har dessutom fått kompatibilitet med headerfiler för kommande Linux 7.0, vilket gör det enklare för utvecklare och paketbyggare att förbereda programvara för framtida kärnversioner.
Flera Debian-paket har därför byggts om mot den nya versionen av glibc.
Virtualiseringsprogrammet QEMU får också en omfattande uppdatering.
QEMU används bland annat för att köra virtuella datorer och är en viktig komponent i många server- och molnmiljöer.
Den nya Debian-versionen innehåller en senare stabil QEMU-version tillsammans med rättningar för flera typer av säkerhetsproblem, bland annat:
Den typen av sårbarheter är särskilt viktiga att rätta på servrar där virtuella maskiner används för att separera olika system och användare från varandra.
Även ImageMagick får ett stort antal säkerhetsrättningar.
ImageMagick används för automatisk bearbetning och konvertering av bilder och finns bakom många webbplatser och serversystem.
Problemen som åtgärdas omfattar bland annat minnesläckor, buffer overflow, use-after-free, överbelastningsattacker och möjligheten att kringgå vissa säkerhetspolicyer.
Bildbibliotek är särskilt intressanta ur säkerhetssynpunkt eftersom en angripare ibland bara behöver få ett system att öppna en specialkonstruerad bildfil för att försöka utnyttja en sårbarhet.
Flera vanliga server- och nätverkskomponenter får också säkerhetsrättningar.
dnsmasq, som bland annat kan fungera som DNS- och DHCP-server, får korrigeringar för buffer overflow och läsning utanför tillåtna minnesområden.
Virtualiseringsplattformen libvirt får bland annat rättningar för problem som skulle kunna leda till informationsläckage eller utökade behörigheter.
Även container- och virtualiseringsplattformen Incus uppdateras. Där rättas bland annat problem med sökvägshantering och otillräckliga behörighetskontroller.
Två av de vanligaste programmeringsspråken i Linux-världen påverkas också.
Perl får en större samling säkerhetsrättningar, medan Python 3.13 uppdateras för att rätta både säkerhetsproblem och vanliga programfel.
Eftersom både Python och Perl används i mängder av administrativa verktyg, webbapplikationer och automatiseringssystem kan sådana uppdateringar påverka betydligt fler program än vad paketnamnen först antyder.
Debian 13.7 samlar dessutom redan publicerade säkerhetsuppdateringar för en lång rad populära program och komponenter.
Bland dem finns:
Firefox ESR, Chromium, Flatpak, GIMP, Wireshark, PostgreSQL 17, Docker, OpenJDK, WebKitGTK och ZFS.
Även bibliotek kopplade till OpenSSH har uppdaterats.
Det visar samtidigt varför regelbundna uppdateringar är viktiga även på Linux. Ett modernt operativsystem består av tusentals olika komponenter, och säkerheten beror på att hela kedjan hålls uppdaterad.
Även paketet tzdata har uppdaterats.
Det kanske låter som en liten detalj, men tidszonsdatabasen används av operativsystem och program för att veta vilken lokal tid som gäller på olika platser i världen.
När länder eller regioner ändrar regler för exempelvis sommartid måste databasen uppdateras.
Den nya versionen innehåller bland annat förändringar som berör Alberta i Kanada och Marocko.
Felaktiga tidszonsdata kan annars orsaka problem med allt från kalenderbokningar till loggfiler, säkerhetscertifikat och schemalagda serverjobb.
Den som vill installera Debian 13.7 från början kan ladda ner nya netinst-avbilder.
Netinst är en relativt liten installationsfil som installerar ett grundläggande Debian-system och hämtar resten av paketen från internet under installationen.
Debian 13.7 finns för sex arkitekturer:
Det breda arkitekturstödet är fortfarande en av Debians stora styrkor. Samma distribution kan användas på allt från vanliga PC-datorer till ARM-servrar, RISC-V-system och IBM-stordatorer.
För AMD64 ( x86 ) finns dessutom nya Live-avbilder.
Med en Live-version går det att starta Debian direkt från exempelvis ett USB-minne utan att först installera systemet på hårddisken.
De finns med flera olika skrivbordsmiljöer:
GNOME, KDE Plasma, LXDE, Xfce, Cinnamon och MATE.
Det är ett enkelt sätt att prova Debian och kontrollera att exempelvis Wi-Fi, grafik och ljud fungerar innan installationen.
Debian 13.7 är inte en version som kommer med ett helt nytt skrivbord eller stora förändringar av hur Debian fungerar.
Det är heller inte meningen.
Debians stabila utgåva är byggd kring tanken att systemet ska förändras så lite som möjligt samtidigt som säkerhetsproblem och allvarliga programfel rättas.
Just därför är en uppdatering med över hundra säkerhetsrättningar betydelsefull.
För befintliga användare är rekommendationen enkel: fortsätt att uppdatera Debian regelbundet.
För den som ska göra en ny installation innebär Debian 13.7 framför allt att man får ett färskare installationsmedium där flera månaders säkerhets- och stabilitetsuppdateringar redan finns på plats.
Slut på röriga menyer och klickande i labyrinter. Med lanseringen av Agama 24 förnyar openSUSE sättet vi installerar Linux på. Nya smarta sökfunktioner, samlade regioninställningar och kraftfull automatisk lagringshantering gör installationsprocessen både snabbare och mer tillgänglig – oavsett om du är en nyfiken hemmaanvändare eller en erfaren systemadministratör.

Att installera ett operativsystem har historiskt sett krävt tålamod och klickande i utspridda menyer. Med den senaste versionen av det webbaserade installationsverktyget Agama 24 tar openSUSE ett kliv mot en mer sömlös och tillgänglig upplevelse – både för vanliga användare och systemadministratörer.
Lanseringen fungerar dessutom som en dubbel uppdatering som täcker in förändringar från både version 23 och 24, där stort fokus har lagts på stabilitet, optimering och finjusteringar.
En av de mest märkbara förändringarna i Agama 24 rör hanteringen av internationella inställningar som språk, tangentbordslayout och tidszon. I tidigare versioner tvingades användaren hoppa mellan tre separata helskärmsmenyer. I den nya versionen har allt samlats i ett enda intuitivt formulär.
När en dator är utrustad med flera liknande nätverkskort kan det vara svårt att avgöra vilket gränssnitt som är kopplat var. Agama 24 introducerar därför valet ”Browse with details…”. Detta öppnar en sorterbar tabell som visar kritisk information som enhetstyp, IP-adresser och aktuell anslutningsstatus för samtliga adaptrar.
Lika stort utrymme har getts åt tillgänglighet och användarvänlighet i webbgränssnittet:
Under huven har stor tyngdpunkt lagts på storskalig och automatiserad installation via JSON-baserade profiler.
Reglerna för att identifiera och välja lagringsenheter har blivit avsevärt mer uttrycksfulla. Systemadministratörer kan nu kombinera sökvillkor med logiska operatörer som AND, OR och NOT. Hårddiskar och volymer kan matchas baserat på allt från kärndrivrutiner, filsystemtyper och etiketter till det exakta antalet partitioner eller deras innehåll.
För organisationer som migrerar från äldre miljöer introducerar Agama 24 även inledande stöd för AutoYaST. Installeraren kan nu läsa in befintliga AutoYaST-profiler och automatiskt konvertera dem till Agamas egna konfigurationsformat.
Eftersom version 23 passerade utan något officiellt meddelande markerar den här lanseringen resultatet av flera månaders intensivt arbete. Istället för att enbart fokusera på nya funktioner har utvecklingsteamet lägt en stor del av sin energi på att testa gränsfall, åtgärda buggar och polera helhetsupplevelsen för att göra installationen så pålitlig som möjligt.
Ladda hem här
https://agama-project.github.io/download
[SYSTEM]: Webbaserad Linux-installerare
[VERSION]: Agama 24 (inkluderar även uppdateringar från v23)
[HUVUDNYHETER]:
Ubuntu 24.04.5 LTS har släppts med en uppdaterad HWE-stack, Linux 7.0 och Mesa 26.2. Uppdateringen ger framför allt bättre stöd för nyare hårdvara, modernare grafikdrivrutiner samt samlade säkerhets- och stabilitetsförbättringar. För den som redan kör Ubuntu 24.04 LTS behövs ingen ominstallation – vanliga systemuppdateringar räcker.

Ubuntu 24.04 LTS har fått sin femte stora underhållsuppdatering. Ubuntu 24.04.5 LTS innehåller framför allt nyare stöd för modern hårdvara, säkerhetsuppdateringar och rättningar av fel som upptäckts sedan den förra installationsutgåvan.
För den som redan använder Ubuntu 24.04 handlar det inte om ett nytt operativsystem i vanlig mening. En så kallad punktutgåva samlar helt enkelt ihop de uppdateringar som har släppts sedan den ursprungliga versionen och paketerar dem i nya installationsavbilder.
Det gör framför allt livet enklare för den som installerar Ubuntu på en ny dator. I stället för att först installera ett flera år gammalt installationsmedium och därefter ladda ned stora mängder uppdateringar får man ett system som redan från början innehåller betydligt modernare komponenter.
Den största tekniska förändringen i Ubuntu 24.04.5 Desktop är den uppdaterade Hardware Enablement-stacken, vanligen förkortad HWE.
HWE är Ubuntus sätt att ge en långtidssupporterad Ubuntu-version tillgång till nyare Linuxkärnor och grafikkomponenter utan att användaren behöver byta till en helt ny Ubuntu-version.
Ubuntu 24.04 lanserades ursprungligen våren 2024, men datorhårdvaran fortsätter förstås att utvecklas. Nya processorer, grafikkort, nätverkskretsar och andra komponenter behöver ofta nyare drivrutiner än de som fanns när den ursprungliga Ubuntu-versionen släpptes.
I Ubuntu 24.04.5 har HWE-stacken uppdaterats till Linux 7.0, jämfört med Linux 6.17 i Ubuntu 24.04.4.
Det kan innebära bättre kompatibilitet med nyare datorer och kringutrustning, eftersom många av Linux drivrutiner är en del av själva kärnan.
På Ubuntu Desktop används HWE normalt automatiskt. En vanlig skrivbordsinstallation av Ubuntu 24.04 kan därför successivt få nyare Linuxkärnor under LTS-versionens livstid.
Ubuntu Server arbetar mer konservativt.
Serverinstallationer fortsätter normalt att använda den ursprungliga så kallade GA-kärnan, där GA står för General Availability. För servrar kan stabilitet och förutsägbarhet vara viktigare än att snabbt få stöd för den allra senaste hårdvaran.
Den som behöver HWE även på en Ubuntu-server kan dock välja att använda den nyare kärnserien.
Även grafiksystemet har uppdaterats. Ubuntu 24.04.5 levereras med Mesa 26.2.
Mesa är en central del av grafiksystemet i Linux och innehåller öppna implementationer av bland annat OpenGL och Vulkan samt grafikdrivrutiner för flera typer av hårdvara.
För användare med framför allt AMD- och Intel-grafik kan en ny Mesa-version innebära bättre stöd för moderna grafikkretsar, rättade grafikproblem och förbättringar i spel och andra program som använder hårdvaruaccelererad grafik.
Det är därför kombinationen av ny Linuxkärna och ny Mesa-version är särskilt viktig när en äldre LTS-version ska installeras på en relativt ny dator.
Den som redan kör Ubuntu 24.04 LTS behöver normalt inte ladda ned Ubuntu 24.04.5 eller installera om datorn.
Det räcker att hålla den befintliga installationen uppdaterad med Ubuntus vanliga uppdateringsverktyg.
Punktutgåvan är framför allt viktig för nya installationer. Den nya installationsavbildningen innehåller redan en stor mängd säkerhetsuppdateringar, felrättningar och nyare komponenter.
Det innebär att färre uppdateringar behöver hämtas direkt efter installationen.
Samtidigt med huvudversionen har flera av de officiella Ubuntu-varianterna fått motsvarande uppdaterade installationsmedia.
Bland dessa finns:
Skillnaden mellan varianterna ligger framför allt i skrivbordsmiljö, medföljande program och målgrupp. Under ytan delar de stora delar av samma Ubuntu-system.
En LTS-version av Ubuntu är tänkt att kunna användas under lång tid. Problemet är att datorvärlden förändras betydligt snabbare än så.
Om Ubuntu enbart skulle behålla exakt samma Linuxkärna och grafikdrivrutiner under hela LTS-perioden skulle stödet för nya datorer gradvis bli sämre.
HWE är en kompromiss.
Själva operativsystemet kan fortsätta vara den stabila Ubuntu 24.04-serien samtidigt som de delar som ligger närmast hårdvaran kan moderniseras.
Det är en av anledningarna till att en dator tillverkad flera år efter lanseringen av Ubuntu 24.04 fortfarande kan få bra stöd utan att användaren behöver lämna LTS-versionen.
Ubuntu 24.04 LTS, med kodnamnet Noble Numbat, lanserades i april 2024.
Ubuntu Desktop, Server, Cloud och Core omfattas av fem års vanlig support räknat från den ursprungliga Ubuntu 24.04-utgåvan.
Flera av de officiella Ubuntu-varianterna har kortare ordinarie supportperioder på tre år.
För den som behöver använda systemet ännu längre finns dessutom möjlighet till utökad säkerhetssupport genom Ubuntus lösningar för Expanded Security Maintenance.
Ubuntu 24.04.5 är alltså inte en version som förändrar hur Ubuntu ser ut eller fungerar i grunden.
Den viktigaste skillnaden finns längre ned i systemet.
Linux 7.0, Mesa 26.2 och de samlade säkerhets- och stabilitetsuppdateringarna gör framför allt Ubuntu 24.04 LTS bättre lämpat för installation på nyare datorer.
För befintliga användare är budskapet betydligt enklare: fortsätt installera de vanliga systemuppdateringarna. Någon ominstallation behövs inte.
Länkar för ladda hem ubuntu finns på:
https://wiki.linux.se/Ubuntu#Version_24.04_LTS_%E2%80%93_support_till_juni_2029
Jellyfin 12.0 är här med stora förbättringar under huven och ett modernare gränssnitt. Den fria mediaservern får bland annat snabbare databashantering, FFmpeg 8.1, bättre stöd för böcker och serier samt flera viktiga säkerhetsfixar.

Jellyfin 12.0 är här, och bakom versionsnumret döljer sig betydligt mer än en vanlig uppdatering. Den fria mediaservern har fått en snabbare databas, ett modernare gränssnitt, bättre stöd för böcker och serier samt en ny version av den viktiga mediemotorn FFmpeg.
För den som använder Jellyfin som ett eget alternativ till exempelvis Netflix, Plex eller andra strömningstjänster innebär version 12 framför allt att systemet blir snabbare, mer flexibelt och bättre rustat för stora mediebibliotek.
Jellyfin är fri och öppen källkod och körs på den egna datorn eller servern. Filmer, TV-serier, musik, ljudböcker och annat material lagras alltså hemma hos användaren istället för hos en extern streamingtjänst.
Versionsnumret blir enklare
En av de mest synliga förändringarna är faktiskt själva namnet på versionen.
Det som tidigare skulle ha kallats Jellyfin 10.12 heter nu istället Jellyfin 12.0.
Projektet har alltså tagit bort den första delen av versionsnumret. Jellyfin 10.11 blir den sista serien som använder den gamla modellen.
För vanliga användare spelar detta ingen större roll, men det gör versionsnumren betydligt lättare att förstå. När Jellyfin framöver tar ett större steg kommer även den första siffran i versionsnumret att ändras.
Databasen har byggts om
En av de viktigaste förändringarna märks inte direkt på skärmen.
Jellyfin använder en databas för att hålla reda på vilka filmer, avsnitt, låtar och andra objekt som finns i biblioteket. Där lagras också information om exempelvis spellistor, samlingar och vad användaren redan har tittat på.
I äldre versioner kunde Jellyfin behöva läsa eller skriva om stora mängder information även när bara en liten del hade förändrats.
Man kan jämföra det med att skriva om en hel adressbok bara för att ett enda telefonnummer har ändrats.
I Jellyfin 12.0 hanteras istället många poster mer individuellt.
Det betyder att servern kan ändra ett objekt i en stor spellista utan att behöva bearbeta hela listan på nytt.
För användare med små bibliotek är skillnaden kanske inte dramatisk. Men på servrar med tusentals filmer, låtar eller TV-avsnitt kan förändringen ge tydligt bättre prestanda.
Även funktioner som ”Fortsätt titta” och ”Nästa avsnitt” har optimerats.
1080p och 4K av samma TV-avsnitt
Jellyfin har sedan tidigare kunnat förstå att två filmfiler egentligen är olika versioner av samma film.
Nu fungerar detta även för TV-serier.
En användare kan exempelvis ha både en 1080p-version och en 4K-version av samma avsnitt utan att Jellyfin behöver visa dem som två separata avsnitt.
Istället grupperas de tillsammans.
Det är särskilt praktiskt på servrar där olika enheter har olika kapacitet. En äldre TV kanske fungerar bäst med 1080p medan en modern TV kan spela upp 4K.
Jellyfin kan dessutom komma ihåg vilken version användaren senast tittade på.
Böcker och serier får större plats
Jellyfin har traditionellt varit starkast på film, TV och musik.
I version 12 får även digitala böcker, ljudböcker och serier betydligt mer uppmärksamhet.
Flera funktioner som tidigare krävde tillägget Bookshelf finns nu direkt i Jellyfin.
Servern kan bland annat läsa information ur EPUB-böcker och digitala seriearkiv, skapa omslagsbilder och läsa metadata som titel, författare, serie och kapitel.
Jellyfin kan också läsa sidantal från vissa PDF-filer och seriearkiv samt hitta kapitel i ljudböcker.
Det gör att Jellyfin börjar fungera mer som ett sammanhållet digitalt bibliotek och inte enbart som en film- och musikserver.
Det gamla Bookshelf-tillägget håller därför på att fasas ut.
Modern blir standard
Jellyfins webbgränssnitt har under en tid funnits i två varianter.
Det nyare gränssnittet kallades tidigare experimentellt, men i Jellyfin 12.0 blir det standard och får namnet Modern.
Det äldre gränssnittet finns kvar under namnet Legacy.
Modern är framför allt anpassat för dagens datorer och mobiltelefoner, med nyare navigering och modernare presentation av biblioteken.
TV-apparater fortsätter däremot att använda det befintliga TV-gränssnittet.
Även böcker, foton, spellistor och andra bibliotekstyper har fått bättre presentation.
Smartare sökning och rekommendationer
Jellyfin 12.0 gör det också möjligt för tillägg att delta mer aktivt i sökning och rekommendationer.
En plugin kan exempelvis bidra med egna sökresultat.
På samma sätt kan olika bibliotek använda olika källor för rekommendationer.
Ett musikbibliotek kan exempelvis använda ListenBrainz för att föreslå musik.
Det gör systemet mer modulärt.
Istället för att Jellyfin själv måste innehålla alla funktioner kan externa tillägg komplettera servern med nya datakällor och funktioner.
FFmpeg 8.1 sköter arbetet bakom kulisserna
En mediaserver behöver kunna hantera många olika video- och ljudformat.
Här spelar FFmpeg en central roll.
FFmpeg är ett stort projekt med öppen källkod som används för att läsa, konvertera och strömma ljud och video. Det används inte bara av Jellyfin utan av en stor mängd andra program och tjänster.
Jellyfin 12.0 går över till FFmpeg 8.1.
Det innebär förbättringar inom bland annat hårdvaruaccelererad video, CUDA, OpenCL, HDR och Dolby Vision.
Även AV1 får bättre stöd.
AV1 är ett relativt nytt videoformat som kan ge hög bildkvalitet med lägre bandbredd än äldre format.
För användaren kan förbättringarna betyda att fler videofiler kan spelas direkt utan att servern först måste konvertera dem.
Det minskar belastningen på serverns processor och grafikkort.
Bättre stöd för undertexter och TV-apparater
Undertexter är ett område som ofta orsakar problem i mediaservrar.
Olika format fungerar olika bra på olika enheter och ibland måste servern konvertera hela videoströmmen bara för att kunna visa textningen.
I Jellyfin 12.0 har undertextsystemet förbättrats, bland annat för VobSub och externa textningsfiler.
Även uppspelning på webOS, Tizen, Android TV och iOS har förbättrats.
Det finns dessutom bättre stöd för direktströmning av AV1 på TV-klienter.
Små förbättringar i webbspelaren
Webbspelaren har också fått flera mindre funktioner som tillsammans gör användningen smidigare.
Jellyfin kan exempelvis fråga om användaren fortfarande tittar efter en längre tids uppspelning.
Det går även att stega fram och tillbaka bildruta för bildruta med tangentbordet.
När användaren flyttar sig längs tidslinjen kan kapitelnamn visas.
Webbklienten sparar dessutom mer information lokalt i webbläsaren, vilket kan göra vissa sidor snabbare när de öppnas igen.
Säkerheten har skärpts
Jellyfin 12.0 innehåller också flera säkerhetsfixar.
Bland annat har utvecklarna rättat problem där specialkonstruerade anrop i vissa situationer skulle kunna användas för att försöka komma åt filer utanför avsedda kataloger.
Även flera problem med cross-site scripting, eller XSS, har åtgärdats.
XSS innebär förenklat att skadlig kod försöker få webbläsaren att köra innehåll som egentligen inte borde köras.
Säkerheten kring plugins, installationsguiden och föräldrakontroller har också förbättrats.
För en server som kan vara åtkomlig över internet är den typen av uppdateringar särskilt viktiga.
Ta backup före uppgraderingen
Jellyfin 12.0 är dock inte en version man bör installera helt utan förberedelser.
Databasens struktur förändras och information skrivs om vid den första starten.
Det betyder att användaren bör ta en fullständig säkerhetskopia av Jellyfins data och konfiguration innan uppgraderingen genomförs.
Servern måste dessutom redan köra Jellyfin 10.10.7 eller någon version i 10.11-serien.
Den som använder en äldre version måste alltså först uppgradera till en kompatibel mellanversion.
Efter uppgraderingen behöver Jellyfin också göra en fullständig genomsökning av biblioteket.
På mycket stora servrar kan detta ta tid.
Kontrollera användarnamnen
En mer ovanlig förändring gäller användarkonton.
Jellyfin behandlar nu stora och små bokstäver i användarnamn som samma sak.
Konton med namnen:
Anna
och
anna
betraktas därför inte längre som två olika användare.
Har servern sådana konton bör de döpas om före uppgraderingen.
Annars kan databasmigreringen få problem.
Gamla plugins kan sluta fungera
En större version innebär även förändringar för tillägg.
Plugins som byggts för Jellyfin 10.11 fungerar inte nödvändigtvis i Jellyfin 12.0.
Den som använder externa plugins bör därför kontrollera att det finns versioner som uttryckligen stöder Jellyfin 12.
Även riktigt gamla Jellyfin-klienter kan sluta fungera.
De gamla API-adresserna /emby/ och /mediabrowser/ har tagits bort, tillsammans med vissa äldre autentiseringsmetoder.
Mer än bara en kosmetisk uppdatering
Jellyfin 12.0 är alltså inte bara ett nytt gränssnitt ovanpå samma gamla server.
Mycket av arbetet har istället skett längst ner i systemet: i databasen, medieströmningen och de interna gränssnitten mellan server, klienter och plugins.
Det är just sådana förändringar som sällan syns på en skärmbild men som kan avgöra hur väl ett system fungerar när biblioteket växer från några hundra filmer till tiotusentals mediefiler.
För användaren märks resultatet som snabbare hantering, bättre stöd för fler typer av media och ett modernare gränssnitt.
För den som redan kör Jellyfin är rekommendationen däremot tydlig: behandla version 12 som en större systemuppgradering.
Ta backup, kontrollera plugins och låt Jellyfin arbeta färdigt med databasen och biblioteket innan servern tas i normal drift igen.
https://jellyfin.org/posts/jellyfin-release-12.0
Open CAD Studio är ett nytt CAD-program med öppen källkod som vill göra professionell ritning och modellering mer tillgänglig för Linux-användare. Programmet är byggt i Rust, har stöd för både 2D och 3D och kan dessutom öppna, redigera och spara DWG- och DXF-filer direkt.

CAD-program har länge varit ett område där Linux haft betydligt färre alternativ än Windows. Det finns visserligen etablerade lösningar för både 2D-ritning och 3D-modellering, men stöd för industristandarder som DWG har ofta varit en svag punkt.
Det är något som det nya projektet Open CAD Studio vill ändra på.
Open CAD Studio är ett nytt CAD-program med öppen källkod som utvecklas i programmeringsspråket Rust och distribueras under licensen GPL-3.0. Programmet finns för Linux, Windows och macOS, men kan även köras direkt i en modern webbläsare.
En av de mest intressanta egenskaperna är att programmet kan arbeta direkt med både DWG- och DXF-filer.
DWG är ett av de viktigaste filformaten inom professionell CAD och används bland annat för tekniska ritningar, byggnadsritningar och konstruktion.
För Linux-användare har formatet länge varit problematiskt eftersom många öppna CAD-program antingen har begränsat DWG-stöd eller kräver att filerna först konverteras till ett annat format.
Open CAD Studio uppges kunna öppna, redigera och spara DWG och DXF direkt, utan att ritningen behöver skickas till någon extern konverteringstjänst.
Programmet kan dessutom spara till flera äldre DWG-versioner, från R14 till 2018. Det kan vara viktigt i företag och organisationer där äldre CAD-system fortfarande används.
För vanlig teknisk ritning erbjuder Open CAD Studio många av de verktyg som CAD-användare förväntar sig.
Det går bland annat att arbeta med:
Även funktioner för dokumentation finns med, exempelvis text, måttsättning, hänvisningslinjer, toleranser och tabeller.
Programmet har också stöd för paper space, layouter, viewports och olika plotinställningar, vilket gör det möjligt att skapa färdiga ritningsblad för utskrift.
Open CAD Studio är inte begränsat till tvådimensionella ritningar.
Programmet innehåller även funktioner för 3D solidmodellering.
Användaren kan skapa geometriska grundformer och sedan bygga mer avancerade modeller genom bland annat:
Booleska operationer används för att exempelvis slå samman två solider eller skära bort en form från en annan.
3D-vyn kan visas både med ortografisk projektion och perspektiv.
OBJ-filer kan importeras och modeller kan exporteras till bland annat STL och STEP AP203.
STL används ofta inom 3D-utskrift, medan STEP är ett viktigt format för att överföra CAD-modeller mellan olika konstruktionsprogram.
En ovanlig del av projektet är att Open CAD Studio även finns som webbapplikation.
Webbversionen körs direkt i webbläsaren och kräver varken installation eller användarkonto. Ritningar kan öppnas från den lokala datorn och sparas tillbaka till den igen.
Utvecklarna använder samma grundläggande redigeringsmotor för både webb- och skrivbordsversionen.
Grafiken renderas med hjälp av wgpu, ett modernt grafikbibliotek som kan använda datorns grafikkort för att accelerera både 2D- och 3D-visning.
Det innebär att mycket av CAD-programmets beräkningar och grafik kan hanteras effektivt även när programmet körs i en webbläsare.
Webbversionen är praktisk för att snabbt öppna och redigera en ritning, men skrivbordsversionen innehåller fler möjligheter.
Där finns bland annat stöd för:
Den sistnämnda funktionen gör det möjligt att använda programmet i exempelvis automatiserade arbetsflöden och servrar.
För Linux distribueras Open CAD Studio för närvarande som en x86-64 AppImage.
AppImage innebär att programmet normalt kan köras utan någon traditionell installation. Filen görs körbar och kan sedan startas direkt.
Det gör också distributionen relativt oberoende av vilken Linuxdistribution användaren kör.
Det finns dessutom versioner för Windows och för Mac-datorer med Apple Silicon.
Gränssnittet har översatts till 21 språk.
Att Open CAD Studio utvecklas i Rust är också intressant.
Rust har under de senaste åren blivit allt vanligare i systemnära programvara eftersom språket kombinerar hög prestanda med ett starkt skydd mot många typer av minnesfel.
Det gör Rust attraktivt för program som hanterar stora mängder komplex data, grafik och parallella beräkningar.
CAD-program är ett bra exempel på en sådan typ av programvara. En större ritning kan innehålla tusentals eller miljontals geometriska objekt som måste hanteras samtidigt.
Det finns redan flera öppna CAD-program för Linux, exempelvis FreeCAD och LibreCAD, men Open CAD Studio försöker placera sig något annorlunda genom kombinationen av klassisk 2D-CAD, 3D-modellering och direkt stöd för DWG.
Om DWG-kompatibiliteten visar sig fungera bra även med komplicerade ritningar kan projektet bli särskilt intressant för Linux-användare som behöver samarbeta med företag som använder kommersiella CAD-system.
Samtidigt är Open CAD Studio fortfarande under aktiv utveckling.
Utvecklarna rekommenderar därför att användare alltid behåller säkerhetskopior av viktiga ritningar och inte förlitar sig på programmet som enda lagringsplats för produktionsmaterial.
Men projektet är ändå intressant.
Ett modernt CAD-program byggt i Rust, med GPL-licens, Linux-stöd, webbläsarversion och direkt hantering av DWG är något som länge saknats i Linuxvärlden.
Om utvecklingen fortsätter kan Open CAD Studio därför bli ett projekt väl värt att följa.
Trasig dator?
Startar inte datorn? Kom till Datorservice på Orrspelsvägen 13 i Bromma.
Skapa egna QR-koder, slumpade lösenord

Vi kommer hem till dig i Stockholm området och hjälper dig med dator, skrivare, kablar, TV, nätverk och annat tekniskt.
Vi arbetar med Linux, Windows och Mac.
Linuxtoday
|
ANNONS
E-post kontakt@datorhjalp.se Hemsida : PC-Service.se |
Trasiga dator? Och bor i Stockholm?
Bromma Datorservice sedan 2007.
Bromma Datorservice